Tjuren, som vi bland annat lärt känna genom Ferdinand i Walt Disney-filmen, har inte bara haft framträdande roller på tjurfäktningsarenor. De har även haft en stor betydelse för att få fram goda avkommor och bra avkastning hos mjölkbönder i våra bygder.
I början var det många jordbrukare som inte brydde sig så mycket om sina djur eller vad de avkastade. Förvisso kunde ägarna ovanligt mycket om vad jord och djur behövde för att ge bästa utbyte. Deras svaghet var att de inte tillämpade sitt kunnande. De skötte sin gård som far och farfar alltid gjort. Med tiden växte kunskapen och erfarenheten fram, som kom väl till nytta. Då jordbrukarna började diskutera hur en välbalanserad foderstat skulle se ut och även vad jorden behövde för att ge ett bra bete åt djuren.
Då det också blev viktigt väcka kunskap om rationell uppfödning och förädling av koraserna, inte minst i syfte att få högre mjölkavkastning.
Hett samtalsämne
Det finns åtskilligt med intressanta referat i tidningen från gångna tider, som berättar om olika tjurföreningarnas möten. I en tid när det fanns en förening i stort sett i varje by. Där det berättas om hur tjurar växlades, hur tjurhållare byttes och hur diskussionerna gick kring vilka språngavgifter som skulle tas ut och hur man genom god avel och kontroll kunde hålla sjukdomar borta från besättningarna.På sina håll blev språngavgiften ett hett samtalsämne, när det blev tal om höjningar. I lika hög grad handlade diskussionerna också om de olika raserna, som ställdes mot varandra i kvalitet. När svensk kullig boskap,fjällkor, (SKB), sakta men säkert manövrerades ut till förmån för svensk rödbrokig boskap (SRB). I dag handlar det allt mer om svensk låglandsras (SLB). Kokontrollen var en del i arbetet. På grund av alltför besläktad avkomma beslöt exempelvis Pålmarks tjurförening i Norrfjärden vid ett tillfälle att slå ut den tjur som fanns i Nybyn och köpa en ny.
När kreatursstammen i mitten av 1950-talet visade en tendens att minska beslutade Rosviks tjurförening att avyttra en av tjurarna.
Hos Håkansö tjurföreningen fanns för snart 80 år sedan inte mindre än fyra tjurar, tre av SKB och en av SRB-ras. Även där beslutades, sedan koantalet i området minskat med 91, avyttra en av tjurarna och samtidigt höja språngavgiften med rekordhöga tre kronor till 20
Misslyckad satsning
Hortlax tjurförening köpte för 80 år sedan en ny tjur av Piteå och Hortlax sockens hushållsgille för 500 kronor. Då beslutades att den gamla tjuren, som var 11 1/2 år gammal, skulle slaktas.I Sjulnäs tjurförening inköptes vid samma tidpunkt fem tjurar för en sammanlagd summa av nära 8.000 kronor. Inköpet av avelstjuren nr 52 Bastant visade sig vara föreningens största olycka. Den förda språngrullan utvisade att av mellan 60-70 kor som betäckts av denna tjur hade ingen tagit sig kalv, vilket i sin tur åstadkommit en förlust av 5-6 000 kronor. Föreningen fick ett veterinärintyg att tjuren var steril.
I Hortlax var det betydligt positivare tongångar för 50 år sedan, där jordbrukarna blivit allt mer SRB-frälsta. Då det pekades på större avkastning av den rödbrokiga rasen. Men det fanns dock jordbrukare som klart deklarerade att fjällkor hade större livslängd och att därmed den totala avkastningen blev större.
När John Eriksson i Hortlax i mitten av 1950-talet köpte sin Floagård var han av den bestämda uppfattningen att underlaget med SRB-kor i Hortlax då var sådant att det inte gick att kollektivt inköpa en tjur av klass, varför han köpte en egen tjur för 1 400 kronor. Tidigare hade hos familjen Eriksson funnits en SRB-tjur, Arnemarks Hero, som slaktades.
Genbank
Tjurföreningarna tillkom för att hos jordbrukarna främja nötkreatursstammen genom att hålla fullgoda avelstjurar. Tjurarna blev föreningsmedlemmarnas delaktighet. Det plockade sedan ut stamkor, kring vilka det fördes anteckningar om deras betäckning, mjölkning samt hembjuda efter dem fallna kalvar.I slutet av 1800-talet utvecklades kokontrollen, där speciellt utbildade kontrollassistenter cyklade runt mellan gårdarna, mätte mjölkmängden hos varje ko och märkte dem så att man kunde hålla reda på härstamningen. Kontrollassistenten hade en särskild utrustning med sig som bestämde fetthalten på mjölken. Man sparade uppgifterna på gården så bonden skulle veta vilka kor som var värda att avla vidare på eller gallra ut.
Sedan kom seminföreningarna. I dag behöver inte jordbrukaren gå med sin brunstiga ko till tjurhållaren. I dag semineras så gott som alla 95 mjölkkor. Där sperma från tjurar förvaras i flytande kväve. I och med långtidsförvaringen kan sperma också användas som genbank. Det sparas ett antal doser från varje tjur. I dag finns sperma lagrat från tjurar från 50-talet. På det sättet bevaras den genetiska variationen från förr och ger samtidigt möjligheter skapa ny genetisk variation.