Att möta sin rädsla bland snöflingorna

Det finns en sak jag är lite extra rädd för och det är inga vanligheter som spindelfobi eller bakterieskräck. Inte heller har jag ärvt min sötrara mors rädsla för höjder, i alla fall inte fullt ut. Däremot är jag rädd för att cykla vintertid.
Det kan tyckas banalt och egentligen borde det inte vara ett problem eftersom jag har ett förflutet som landsvägscyklist, samt en (kort, väldigt kort) karriär som MTB-cyklist. Denna cykelrädsla är något jag tampas med dagligen. Vi lever så pass nära jobb och förskola att det vore något av ett hån både mot plånboken och miljön att köra bil (låter präktigt, ibland syndar jag och känner mig lite vildgalen). Samtidigt för ineffektivt att gå eftersom jag alltid ska hem till hunden på lunchen.

Jag tänker så här: Häng med en vanlig dag (förra onsdagen) och se hur ofta jag tampas med rädslan.
Det är alltså onsdag morgon. Min man väcker mig klockan sex, som vanligt. Jag i min tur väcker hunden och går ner för att ge henne frukost. Dricker lite vatten, drar på mig underställ och täckbrallor. Dags för tjugominuters-rastningen.
När jag kommer hem har Siri vaknat och hon möter mig med glädjetjut. Jag sätter igång kaffebryggaren som jag förberett kvällen innan och värmer mjölk till kaffet. Läser tidningen och håller koll på att klockan inte blir mer än sju.

Sedan ägnar vi en halvtimme till att fixa frillan på mig och Siri (under protest), borsta tänder och för mig att dutta på lite rouge eller vad som känns bra för dagen. Halv åtta börjar jag klä på dotra utekläder och vid kvart i är vi ute på gården och spänner för cykelkärran.
Efter förskolelämning trampar jag i snömodd mot jobbet, det går tuuungt att cykla. Och så är det lite läskigt halkigt under. Sedvanligt onsdagsmöte och sedan börjar jag redigera lördagens helguppslag. Lunchspinning (garanterat halkfritt) på mitt träningsställe innan jag cyklar hem i snömodd, skottar gården och umgås med hunden innan jag cyklar tillbaka till jobbet (mjölksyra, halkigt, moddigt).

Tio över fyra loggar jag ut och cyklar för upphämtning av förskoleflicka. Siri sitter med en fröken i kåtan, eldar och sjunger. Vi spänner för cykelkärran och trampar hem. När vi kommer hemåt inser jag att grannarna dragit ut gröna tunnan (vi går inte efter soptömningschema utan efter grannarna), så det är bara att skotta fram gången till soptunnorna. Blöttung snö och så dra fram gröningen till vägen.

Fem etapper i skräck. Dagligen.
På väg hem från jobbet i förrgår tänkte jag på den här texten medan jag trampade. Samtidigt, lite tekniktänk. Spänna magen, hålla tyngden från styret.
Och så skär det till. Jag vobblar. Och flyger snett över styret. Kanar ut i körbanan på mage. Det flyger matvaror. Någonstans mitt i hör jag mig själv skrika till. Det låter rätt fånigt, och lite förvånat.
Misstänker att jag får vinterdäck till cykeln av tomten i år.
"Mamma cykla f’siktigt!", säger Siri när jag kommer hem.