Att längta barnbarn
Jag tittar på dem en gång extra, min livskamrat och min dotter. Försöker låtsas att de är någon annans, känner ett pirr av stolthet att de faktiskt tillhör mig. Mig.
Tidigare skulle jag fnyst åt detta känsloklet, men nu bryr jag mig inte utan gottar mig i lyckobubbelkänning. Min familj. Min finafina familj.
Om brödbutiken får jag höra många historier när vi senare på dagen hämtar den snart 90-åriga dam som i släktmun kallas "moster Lillan". Vi tar med henne på glädjeturne med eftermiddagsfika på Kyrkholmen - en sann idyll vid älven med gamla byggnader, gärdsgård och nygräddade våfflor.
För en stund lever vi i en Astrid Lindgren-film och Lillan ger ifrån sig kvittrande utrop. Hon tycker att Siris lära-gå-skor i lingon och mjölkfärg är "små förtjusande kängor" och våffeltallriken är "en bedårande assiett".
Eftersom vi lämnat hennes rollator "kavaljer’n" hemma stödjer hon sig på Siris vagn tillbaka till bilen. Medan spratteldottern sover middagslur i bilbarnstolen åker vi på minneskavalkad i nejderna. När vi lämnar av henne en stund senare tackar hon igen och igen och tycker att dagen varit vederkvickande.
Tack själv, moster Lillan. Speciellt som jag själv inte haft ynnesten att umgås med min farmor och mormor sedan jag blivit mamma. Men i dag fyllde vitlockiga, hjärtesjälaglada moster Lillan på äldre-generationsdosen.
På tal om ålder är det numera inte ovanligt med höggravida som rotar efter läsglasögonen i handväskan för att kunna läsa texten på kosttillskottet, speciellt inte i storstäderna. Barnafödandet i Sverige går upp i åldrarna och det betyder att många fyrtiotalister får längta barnbarn länge.
Barnbarn är kanske till och med på väg att bli en bristvara och digitalbilder av leende småskitar på datorn ett blivande statusobjekt. Säkert sörjer mammor och pappor när de inser att de kommer vara väldigt gamla innan någon uttalar de magiska orden. Du ska bli mormor. Morfar. Farmor. Farfar.
Men vi har tur. Trots att jag kände mig som en halvgammal förstagångsmamma är jag yngre än snittet både i Norrbotten och Sverige. Både jag och min sambo har mammor och pappor som kan erbjuda barnbarnen tid. Tid att vara tillsammans. Tid att lyssna, läsa och undersöka allt från gruskorn till roliga garderoben i hallen.
Speciellt viktigt eftersom tid är vad de flesta arbetande föräldrar saknar. Visst leker vi, men vi gör det samtidigt som vi plockar ur diskmaskinen eller svarar på jobbmejl. Visst läser vi, men med tankarna i morgondagens vardagspussel.
Att åka till far- och morföräldrar ska vara en fristad, ett andrum, ett äventyr. Till och med som trubbig tonåring tyckte jag om att komma upp till mormor och morfar - när jag väl följde med. Att bläddra i svartvita album, höra samma historia för femtielfte gången, doppa fötterna i ån precis som mamma gjorde när hon var liten och åka ut till morfars föräldrahem för dela hans barndom för en stund.
Det är självbekräftande att känna sin historia, att för en kort sekund och för alltid vara en del i ett sammanhang.
Så jobbar vi med nyheter