Att lämna hemstaden med en 3-veckorsbebis
och jag längtar efter att min sambo ska komma hem från skolan. Inneboende tystnad viskar i vrårna.
Ibland känns dagarna som föräldraledig tråkiga och långa - även om jag har en glad dotter, en rolig och lagom lat hund, internet, DN, böcker och tv.
När Siri var tre veckor lämnade jag min hemstad, vårt hus, föräldrar och mammalediga vänner för att vår familj skulle få vara tillsammans. Och självklart är Siri förutsättningen för allt. Annars skulle jag ha stannat kvar i Piteå för att jobba, medan sambon fått veckopendla till Umeå.
Men jag tycker om min tillfälliga hemstad. Den första tiden i Piteå med Siri präglades av besök, besök och besök. Därför var det skönt att komma iväg och bara vara vi. Dessutom finns en hel del att göra för föräldralediga i Umeå. Mamma- och barnyogan som vi går på - även om Siri lyckas somna lagom till barnyogadelen varje gång, flera kurser i babysim och barnvagnsbio. Har längtat hela hösten efter att se "Djävulen bär Prada" men det visade sig att biografen skrivit fel på sin hemsida. "Djävulen bär Prada" går bara som seniorbio och jag har svårt att tro att jag och Siri kommer in under kategorin pensionärer.
För det mesta känns det bra att bo i en annan stad. Men det är ensamt ibland, att inte kunna ta barnvagnen och knacka på dörren hos någon som bjuder på en kopp eftermiddagskaffe.
Förra året var bitterljuvt. Kärleken i en annan stad på vardagarna. Elda själv, skotta själv, gå ut med hunden själv, vara gravid själv.
Det här året är bitterljuvt på ett annat sätt. Nu är det bara vi, även om vi ofta åker hem till Piteå under helgerna. Vårt lilla gråblå hus är uthyrt. Sist jag körde hemmagatan upp såg jag på långt håll att kökslampan lyste och när jag kom närmare stod en man och en kvinna i vårt kök. Det stack till i hjärtat och kändes som att huset var otroget mot oss - trots att det är vi som lämnat det.
Det är konstigt att vårt hus är någon annans "hemma" nu. Det är också konstigt att man kan längta efter något materiellt så mycket. Men efter att ha lagt ner så mycket tid och känslor i golv, isolering, kakelplattor och färg har vi byggt in en del av våra själar i det huset. Höstvintern är också den bästa tiden där. Regn och snö på de stora rutorna i vardagsrummet. Kaminen som sprakar och värmer.
Siri bodde i vårt riktiga hem sina första veckor här på jorden. I samma hus växte hennes morfar upp, för det är hans föräldrahem vi nu äger och jag längtar längtar längtar efter att flytta tillbaka. Efter att låta Siri lära känna kvisthålen i trägolven, hallonen i trädgården och de bleka blommorna på sovrumsväggen.
Under renoveringen av trappen, som nästan gav mig handledsinflammation, minns jag att jag tänkte: här ska vara mjukt för små barnfötter att gå. Och med värkande handleder slipade jag lite extra. Nu är det inte så länge kvar till jag får lön för mödan. Snart ska Siris tjocka små fötter och klibbiga händer krypa där.
Så hör jag snabba fotsteg i hyreshustrappen. Sambon står innanför dörren och ensamhet förvandlas till tvåsamhet. När han långsamt dansar omkring i mörkret med Siri i famnen vill jag inte ha det på något annat sätt än just precis så här.
Så jobbar vi med nyheter