Att försonas med bristande solbränna
Min hy blir ju nästan aldrig brun, däremot nästan alltid röd och så kommer dessa förhatliga fräknar på näsan som ett brev på posten.
Sista dagarna innan skolan skulle börja så pressade jag dock (nästan förgäves) i mammas solarium uppe på vinden hemma. Min väninna (som om möjligt är ännu blekare än jag) visste ingen annan råd än att smörja in hela kroppen med svindyr "brun utan sol". Sedan gällde det att inte svettas för mycket! Då började det rinna, och så var det kört! (Ännu mer pinsamt alltså)
80-talet var skoningslöst elakt mot oss blekisar! Inte solbränd efter sommarlovet - lika med tönt! Enkelt faktum.
Sedan kom tvärvändningen, en kolsvart period under gymnasiet då alla plötsligt gick in för att se så spöklika ut som möjligt. Själv var jag vitsminkad, ultra, ultra blonderad och så svartklädd med Dr Martenskängor. Var det en solig dag ute sprang jag likt en 100-meterslöpare in på mitt rum.
I dag ligger tack och lov depp-looken på hyllan sedan många år tillbaka. Och plötsligt kan jag faktiskt till och med få lite färg, fast bara lite. Men solen tar på väldigt hårt om man tvingas sitta och bygga supertrista sandslott med grabbarna i flera timmar (mycket bättre än när man ligger och pressar och försöker)
Men visst, jag får smörja in mig med solskyddsfaktor 30-någonting, absolut och prickarna i ansiktet är kvar. Som tur är har jag dock försonats en aning med dom, det var efter att en pojkvän någon gång i årskurs åtta intygat att:
"Men de är ju jättegulliga"
"Ja, ja ... kanske lite då ... eller nja, men okej då väldigt, väldigt lite ..."
När yngsta sonen föddes (kritvit och rödblond) så insåg maken och jag dock snabbt att: Okej, här blir det minst solskydd 30 som kommer att gälla i framtiden. Och jajemänsan, faktum är att vi numera använder oss av superkrämen 50 plus. Hittade den på en flygplats på väg till Lanzarote för några år sedan och slog till. Blekare barn än vår yngsta lillgrabb ser man inte i utlandet - han ser precis ut som en liten magnecyltablett uppe på stranden. Men man hittar honom väldigt bra bland alla andra bruna eller brända människor.
För bränd det blir han aldrig! Det blir bara några nya små gulliga fräknar på näsan, på sin höjd en liten rodnad. Frågan är dock: Kommer han att fortsätta att vara förnuftig och använda superskyddet även som vuxen, eller blir det en massa oändliga, hopplösa försök att bli brun istället?
Som den omtänksamma mamma jag är, hoppas jag naturligtvis på det sistnämnda ...
Än så länge är det dock många år kvar till dess, länge, länge, länge. Och apropå lång tid: Storgrabben undrade en dag:
"Mamma, varför är sommarlovet så himla långt?"
"Ja, du! Det undrar jag också!
Ta mig tusan att det är alldeles för långt! Märker på jobbet att det inte bara är jag som är less på barn som dräller omkring hemma, sover fram till lunch och sitter vid datorerna i väntan på att skolan ska dra igång igen.
Men på måndag är rutinerna återställda igen!
Skönt!
Så jobbar vi med nyheter