Klimatförändringarna, Sveriges politik, världspolitik, djurrätt, naturförstöring, feminism, historia, min skola, ridsporten, mina vänner och min familj.
Allt kvalar in i kategorin ”Saker jag bryr mig mycket om”. Och bryr jag mig, då hittar jag alltid problem eller saker som kan förbättras, och då vill jag förändra.
Parallellt med stressen från skolan går jag alltså och oroar mig över krigen i Mellanöstern, Sverigedemokraterna, global uppvärmning och andra problem. Samtidigt ser jag hur många av mina vänner inte tänker på något annat än att vi har matteprov i dag.
Så skönt det måste vara – att kunna koppla bort världen. Eller snarare att aldrig koppla in den från början. Att stillsamt leva sitt liv och bara på sin höjd bry sig om problem som påverkar en själv, som att läraren är orättvis eller att det är svårt att samla ihop pengar till den där resan man vill åka på.
Det är lockande att bara koppla av och inte ständigt dra upp jobbiga ämnen – jag gör det också emellanåt. Men förr eller senare slutar det ändå med att jag sitter och läser en bok om ett nytt ämne att bli upprörd över.
För jag vill påverka. Jag vill göra skillnad. Och det är just det som gör mig så frustrerad, för när det kommer till stora världsproblem växlar jag mellan att vara sjukt förbannad och helt handlingsförlamad. Då faller jag också i ”Det påverkar ju ändå inte mig och jag kan ändå inte göra någonting-fällan” och ser på tv istället.
Bara för att då bli upprörd över bristen på kvinnliga författare, sexistiska undertoner och på patriarkatet i allmänhet. Då börjar processen igen och jag måste genast ventilera min frustration.
Oftast är det mina tålmodiga och kloka (men inte lika brydda) vänner som får höra om allt elände i världen. Men ibland vill jag försöka sprida det vidare trots allt, för jag har något slags hopp om att om fler skulle börja bry sig skulle vi kunna förändra världen.