Den pågående coronaepidemin ställer höga krav på både privatpersoner och sjukvård. Restriktioner som begränsar sociala interaktioner och omfördelning av resurser inom vården riskerar att slå ut vardagen för dem som lider av olika former av psykisk ohälsa. Ingela Rönnqvist Marklund, chefsöverläkare på Piteå lasarett, berättar att missbrukspatienter hör till dem som drabbas hårdast.
– De tappar sitt personliga ombud, de tappar sitt boendestöd, de tappar sin kontakt med Strömgården, de kanske tappar sin praktikplats. Deras liv försvinner. En del tappar också kontakten med psykiatrin, som kanske är det enda som håller dem på mattan, säger hon.
– Vi har sett en ökad mängd återfall. Även de som tidigare har varit stabila har återfallit eftersom de tappat sin plattform att stå på. De blir oroliga och ensamma. Den här situationen blir väldigt påtaglig för dem som inte har stöttande nätverk eller människor omkring som kan hjälpa till.
Även vårdrelaterade aspekter av missbruksbehandlingen har försvårats. Regelverken kring hantering av medicin för missbrukspatienter är hård, och de som behöver medicin får i normala fall inte ansvara för större mängder läkemedel. Dessa regelverk har luckrats upp när sjukvården försöker att minska tillströmning till sjukhus och närliggande apotek.
– Det man gjort är att utöka den del av medicineringen som överlåts till patienten själv. För att minimera antalet besök på sjukvårdsinrättningarna har man gett en utökad egen styrning till dem som är stabila, säger Ingela Rönnqvist Marklund.
Situationen försvåras också av att missbruksvården är ett komplext samarbete mellan flera olika aktörer.
– Det är många aktörer som är involverade i denna typ av vård. Det är kommuner, privata behandlingshem, den somatiska vården, primärvården, specialiserad psykiatri. Det gör att det finns en stor komplexitet i frågan.
Ingela Rönnqvist Marklund berättar att problematiken just nu är svår att undvika.
– Det är inte bortglömt på något sätt, men just nu finns inte resurser för att täcka upp detta. Vi har många i vår personal utlånade. Vi är bakbundna, och på många sätt styr vi inte över situationen. Det är många dominobrickor som måste flyttas för att det ska lösgöras resurser till vår vård. Just nu går det inte att säga när missbruksvården kan fungera normalt igen.