För Åsa och barnen fanns ingen annan utväg än att fly: "Jag vågar inte ens tänka på hur livet hade blivit om jag stannat kvar istället".
EFTERVÅLD
De träffades när hon skulle börja studera på universitetet. Han var lite blyg, hade fina ögon och luktade gott. Men det som börjar som en fin kärlekshistoria förvandlas istället till en tillvaro där Åsa med ständigt magont kämpar för att skapa det perfekta livet. Annars exploderar maken och ger sig på både henne och barnen.
Men när hon är hos tandläkaren med yngsta barnet får hon syn på en lapp med numret till kvinnojouren – vågar ringa och får hjälp. När maken är på en tre dagar lång jobbresa finns möjligheten att fly till jourens skyddade boendet.
Hon packar ihop kläder och grejer och ringer sina föräldrar för stöd.
– Jag minns hur jag tog barnen i vardera hand och sa: "Nu går vi" – "äntligen", sa då mitt äldsta barn.
Hos kvinnojouren får hon hjälp med att polisanmäla och de följer med henne som stöd på möten med olika myndigheter.
– Jag behövde inte ha stenkoll på allting. De trodde på mig och stöttade mig. De uppmanade mig också att berätta för alla om våldet, om något hände mig skulle han aldrig bli misstänk annars, säger Åsa.
Maken skriver meddelanden till henne, ena sekunden ångrar han sig – nästa sekund tycker han att hon och barnen är "löjliga".
– Men jag skrev till honom att ville han ha kontakt med mig, då fick hans advokat kontakta min advokat, då slutade han faktiskt.
Första mötet blir i den gemensamma bostaden för att göra upp om bodelning.
– Han var helt iskall, fast jag kunde se att han egentligen var rasande. Men när mina föräldrar var med så var han tvungen att hålla sig lugn. Det sista han sa till mig var att: "Det hade han aldrig trott, att jag skulle lämna honom". Jag inser i dag alltmer hur självgod och narcissistisk han var, en psykopat helt enkelt.
Under tiden hon bott på det skyddade boendet hade han tagit allt av värde han ville ha från huset, kvar fast endast "skräp" och en dammsugare som visar sig vara trasig.
I tingsrätten döms han för misshandel av henne och barnen och hon får enskild vårdnad. Han får även besöksförbud.
Men rädslan för honom finns kvar.
– Vi bodde i en lägenhet på markplan och fick höra av grannar och bekanta att han stod på en gångväg intill och tittade in. Vi levde alltid med persiennerna neddragna, berättar Åsa.
Han skriver brev till barnen där han tycker att de är fjantiga som inte vill träffa honom och idiotförklarar dem.
– Jag fick höra på omvägar att han sagt till folk att han inte alls slagit någon utan bara tryckt upp mitt äldsta barn mot väggen en gång. Men domen är en offentlig handling, vem som helst kan läsa vad han har gjort mot oss, säger Åsa.
"Lika många år som man är i en våldsam relation, lika många år tar det att läka", säger Åsa som ofta gick runt om magont. Det känslan kan hon ibland få tillbaka om något inte känns bra.
Situationen är ohållbar och hon och barnen pratar om att flytta för att komma ifrån honom och börja om på nytt.
Men sedan fattar de ett avgörande beslut.
– Barnen ville stanna, de hade sin skola och sina kompisar här. Tillsammans så bestämde vi oss för att vi inte skulle vara några offer längre, vi skulle leva som vanligt, säger Åsa.
Sedan rättegången har hon bara sett honom på avstånd, rädslan finns inte längre kvar.
Med sin berättelse vill hon ge styrka till andra kvinnor att ta steget och våga lämna.
– Man kan förändra sitt liv, det är mitt budskap. Jag är så mycket starkare i dag, jag har gjort karriär och har en jättebra relation till mina barn. Jag har till och med vågat släppa in en ny man i mitt liv. I dag är jag lycklig.