COUNTRY. Johnny Cash, Bobby Bare, Neil Diamond och nu Kris Kristofferson, är samtliga beviset på att ett förstklassigt artisteri fungerar som ett årgångsvin, det blir bättre och bättre med åren. Precis som sina kollegor har Kristoffersson valt att satsa på ett avskalat sound när han nu gör comeback och ger ut sin första platta på elva år. Med några få undantag är det mannen och hans gitarr det handlar om. Ibland får han hjälp med lite stämsång, lite gitarrplock och i den behagfullt svängande "Chase the feeling" uppbackas han av ett helt band, men i övrigt är det här helt och hållet en enmansshow. Och jag älskar det. Hans uttrycksfulla röst, sliten och sargad av livets gång, träffar mig rakt in i hjärtat och bär upp de redan fantastiska texterna till ännu högre höjder. En gammal mans funderingar kring livet, kärleken och politiken, framfört med värme och känsla och med en ödmjukhet som enbart livet i sig självt kan ge - för den som tillåter det.
