Att en logoped arbetar med rösten och talet vet nog de flesta, men att de har en mängd andra arbetsområden också är något som gemene man knappast har någon vetskap om. Den som på grund av sjukdom, exempelvis en stroke, har fått svårt att tugga och svälja kan till exempel få hjälp av en logoped, så även små barn som inte kommer igång med att prata – eller att äta.
– Ätovilja hos små barn blir allt vanligare, säger Cecilia Skogsfält, som arbetar med detta i ett team vid barnhabiliteringen och som också håller kurser för föräldrarna.
Ätproblem
– Tidiga ätsvårigheter kan man träna/leka bort, men om de inte upptäcks och barnet inte får hjälp, kan det på sikt utvecklas till ett stort ätproblem som är betydligt svårare att arbeta med, berättar hon och menar också att frånvaron av logopeder i skola och förskola, i habilitering och psykiatri, vid vårdavdelningar och -mottagningar, kommunala boenden etcetera gör arbetet tungrott.
Logopederna är landstingsanställda och arbetar i sjukvården, de får frågor och "remisser" från alla möjliga håll och försöker då ro med alla åror och hjälpa så många som möjligt.
– Vi räcker inte till, konstaterar kollegan Åsa Johansson, som är en av två som arbetar särskilt med stamning vilket innebär att hon rätt ofta får åka till exempelvis Kalix och jobba.
– Vi försöker vara med på ett hörn i de flesta sammanhang där vi kan göra en insats, men vi orkar och hinner inte.
13 500 patienter var
Piteås logopeder (4,6 tjänster) ingår sedan år 2007 i en länsgemensam logopedi med totalt 18,5 tjänster spridda från Kiruna i norr till Piteå i söder. Tillsammans har de ansvar för det totala logopedibehovet i länet, vilket innebär att varje logoped ska serva 13 500 människor, i övriga landet ungefär hälften så många.
– Inga tjänster har tillkommit i Norrbotten sedan 1998, tvärtom har vi blivit färre, säger Åsa Johansson och påpekar att det fanns 21 tjänster i Norrbotten 1998.
– Och då ska man komma ihåg att arbetsuppgifterna bara blivit fler under den tiden, inskjuter kollegan Carina Sandström, som arbetar mycket mot sjukhusets strokeenhet och hjälper inneliggande patienter med hjärnskador, funktionshinder, struma och stämbandsförlamning med mera att få fungerande tal/kommunikation, sväljfunktion med mera.
– Och det innebär en hel del kontakt med och rådgivning till deras anhöriga, personal på boenden och så vidare, uppgifter som jag egentligen inte ska göra men som måste till för att patienten ska fungera och få fortsatt hjälp i sin vardag och hemmiljö.
Gränsen nådd
Vid den senaste omorganisationen, hamnade logopedin organisatoriskt under Sunderbyns närsjukvård. Då lades ett tioprocentigt sparkrav för åren 2013–14, vilket inneburit både utbildningsstopp och färre logopedtimmar totalt. En konsekvens av det är att allt färre dyslexiutredningar görs, vilket i sin tur drabbar framför allt barn med läs- och skrivsvårigheter.
– Så får vi då veta att samma sparbeting gäller för 2015 också och nu är gränsen både nådd och passerad! Vi kan inte spara mer, vi måste bli fler istället, säger logopederna och pekar på att det varje år utexamineras 25 nya logopeder vid universitetet i Umeå, logopeder som omedelbart går på export söderut. Där man anställer och kontinuerligt satsar på logopedin.