Anteckna i huvudet

Under många år recenserade jag konserter. Sena vinternätter, ljusa sommarkvällar, lokala punkband, Winnerbäck, Piteå danar och ler, Hultsfredsfestivalen. Det är en helt annan sak att stå med block och penna än att bara kunna insupa atmosfär och musik. Jag antecknar fortfarande automatiskt i huvudet, låtnamn, bandinsats, adjektiv, men när jag är ledig försöker jag låta bli.
I onsdags tränade jag på att inte tycka så mycket under Laleh Pourkarims turnépremiär i Luleå. Hon, en virvelvind med musikalitet ut i fingerspetsarna, en artist som blandar all världens influenser till något eget.
En sångerska som sjunger på svenska, engelska, persiska och franska. Som har förmåga att förvandla skivans sämre spår till något helt nytt och annorlunda live. Dansant, känslofyllt, ekande vackert. Inte tycka så mycket, var det ju ja!

Jag har skrivit recensioner på hotellrum, i bilar och på nattödsliga kontor. Långa Trästockskvällar har jag torkat regnblöta strumpor på fläkten i bilen och försökt tyda kråkfötter på uppblottnat papper.
Stressigast, men också roligast, är hetsiga festivalkvällar när man i en paus mellan två akter tränger sig i publikhavet, blir utsläppt vid stängslet av en vakt och springer ner till redaktionen för att skriva innan nästan artist kliver på scenen. Såna gånger gäller det att vara förberedd.