"Jag tänker mycket på vad Anna hann vara med om under dessa 67 år. Vilka behandlingsmetoder utsattes hon för, hur var hennes tillvaro och hur såg man på henne", säger Morgan Stenberg, museipedagog på Piteå museum.
Mentalsjukhuset
Fröken Anna Lovisa Lindersson var 21 år gammal då hon kom med den allra första båten Rurik till Piteå hospital och asyl (senare Furunäsets mentalsjukhus). Året var då 1893.
Hemma i Stockholmstrakten hade Anna tidigare arbetat som piga, men då hon fick sitt hjärta krossat av sin käresta tog hennes liv en mörk vändning.
– Hon kom hit med diagnosen olycklig kärlek. Hennes fästman hade lämnat henne och hon fick då antingen en depression eller psykos av detta. Hon blev kvar på Furunäset hela sitt liv, i 67 år, säger Morgan Stenberg.
Anna är den person som har suttit längst på institution i Sverige någonsin. Först vårdades hon på Konradsbergs hospital ett år innan hon överfördes till Piteå hospital och asyl.
– Man kan fundera över varför hon aldrig kom härifrån, det jag kan tänka mig är att de anhöriga inte ville ha hem henne. För hon hade ingen permission eller några besök – ingenting, hon var här själv i alla år, säger Morgan Stenberg.
Innanför den här muren på Piteå hospital och asyl, senare Furunäsets mentalsjukhus, satt Anna Lindersson inlåst i 67 år. Hon är den kvinna i Sverige som suttit längst på institution.
Hon hade ingen egen vilja som patient, att hon ville åka hem?
– Jag har aldrig läst om att hon skulle ha haft en egen vilja åt det hållet. Men hon kom också hit tidigt och då var det de anhörigas vilja som gällde.
När Anna Lindersson kom till Furunäset var den enda behandling som fanns inlåsning, men under årens lopp skedde en stor förändring, det handlade om att behandla med kalla bad, lobotomering och elchocker.
– Jag tänker mycket på vad hon hann vara med om under dessa 67 år. Vilka behandlingsmetoder utsattes hon för, hur var hennes tillvaro och hur såg man på henne? Jag tänker att allt eftersom som vården utvecklades, så måste man också ha ändrat synen på henne, säger Morgan Stenberg.
"Anna blev en symbol för den verkliga långvården och hur kvinnor stoppades undan, först var det i kloster, sedan på institutioner", säger Elin Johansson, berättare och guide på Furunäset.
Elin Johansson, berättare och guide på Furunäset, känner också väl till Annas öde.
– Hon fick komma hit till Furunäset och här levde hon, det vi vet om hur hon levde kommer av att personalen har pratat om henne.
Hon berättar att när patienterna kom till Furunäset sorterades de först ut i "hospital" eller "asyl" – hospitalpatienterna kunde botas och sedan släppas ut, men asylpatienterna var obotbara och fungerade inte i samhället – därför blev de kvar.
– Anna kom hit som asyl-patient och där blev hon märkt för livet. De patienterna fick asyl från det nya samhället där det inte fanns någon plats för dem, säger Elin Johansson.
När Annas journaler blir offentliga, får vi veta mer om hennes liv på Furunäset.
En dag i april 1960 somnade Anna Lindersson in, 88 år gammal. Hon begravdes i Furunäsets gravkapell.
– Hon blir en symbol för den verkliga långvården och hur kvinnor har stoppats undan på institutioner, det började med kloster, sedan fortsatte det. Den snedfördelningen ser man fortfarande i varierande grad. De psykiska sjukdomar som är underutforskade är de som är kvinnodominerande, säger Elin Johansson.
Anna är en av de mest kända patienterna vid Furunäsets mentalsjukhus, men samtidigt finns lite berättat om henne.
Morgan Stenberg och Elin Johansson hoppas kunna få mer svar när hennes journal blir offentlig 75 år efter hennes död, 2035.
– Det råder fortfarande sekretess inom vården och vi kan inte riva och slita i det för mycket. Men när hennes journaler blir tillgängliga så ska jag försöka få tag på dem. Anna är anmärkningsvärd för att hon blev kvar här så länge, säger Elin Johansson.