Första bilden efter hjärtbytet i januari 2020. Under operationen drabbades Anna av akut njursvikt. Lungorna klappade dessutom ihop och tiden efteråt var tuff på flera sätt.
När läkaren ringde var han brutalt ärlig.
Han sa att de nått vägs ände.
Att Anna skulle dö – och det ganska snart – om hon inte fick ett nytt hjärta.
– Jag hade läst statistiken och var väldigt tveksam. Men läkaren sa att om jag tog emot ett nytt hjärta kunde jag få femton bra år. År där jag skulle leva och inte bara överleva. Annars skulle jag leva ett, max två år till, och mina barn skulle minnas en jättesjuk mamma som kämpade för sitt liv på sjukhus.
Efter de orden fanns egentligen ingenting att fundera på.
Det handlade om att dö. Eller leva.
Men det finns få hjärtan att tillgå och det är mycket som ska stämma.
Anna hade inte hunnit fylla 42 år när hon kollapsade i Grisbergets motionsspår.
– Allt blev bara svart när jag tagit mig uppför den brantaste backen, men jag minns att jag vaknade till på marken och försökte ropa på en kvinna längre bort. Hon hörde mig inte och tillslut tog jag mig till bilen på något sätt. Jag minns att jag skickade ett meddelande till min syster och skrev att "träning är nog inget för mig".
En tid innan hade hon känt att det var svårt att andas när hon gick i uppförsbackar eller i trappor.
– Ju mer jag tränade desto mindre orkade jag. Eftersom jag har astma i släkten var det lätt att tro att det handlade om det. Jag gjorde en astmautredning och fick medicin, men den fungerade inte. Efter att jag ramlat ihop på Grisberget kändes det väldigt obehagligt och jag tryckte på vården för då hade jag börjat misstänka att det var något med hjärtat.
Det lät som en kaffebryggare när hon andades.
Ofta kände hon hjärtat rusa i bröstet.
Tänkte att det kanske var kärlkramp, eftersom det också finns i släkten.
– Man kan säga att jag var lyckligt ovetande även om jag förstod att något var fel. Jag var mitt i livet och tänkte att jag kanske hade taskig kondis. Beskedet att jag hade svår hjärtsvikt kom som en total chock. Jag trodde aldrig det skulle vara så allvarligt.
"Jag hoppas hela tiden att jag får vara med i många år till och forskningen går ju framåt, men jag har svårt att tänka mig själv som pensionär", säger Anna.
Den 28 september 2018 blev Anna inlagd. Då orkade hon inte gå femtio meter. Hon kunde inte tvätta håret utan att vila och det var svårt att ligga ner och sova på grund av att det var svårt att andas.
– Jag skulle egentligen bara ta några prover på vårdcentralen men blev inlagd på sjukhus i närmare fem veckor. Då förstod jag att det var allvar, men hade svårt att acceptera att jag gick från frisk till jättesjuk.
Det visade sig att Anna hade en autoimmun sjukdom som innebar att de friska cellerna i hjärtat ätits upp och att det bildats hårda ärr som gjorde att hjärtat fick kämpa hårt för att kunna slå. Därför hade det blivit kraftigt förstorat.
– Det var för sent att reparera. Det hade gått för långt. Om man vetat tidigare hade man kunnat bromsa förloppet. I början kunde jag känna en bitterhet över att mitt hjärtfel inte upptäcktes tidigare. Men sedan kände jag – vad ska jag vinna på det? Jag kan välja att ta den chans jag har fått, annars är de här extra åren bortkastade.
Anna tillsammans med sönerna Gustav, 8 år, och Andreas, 20 år. Gustav är glad att hans mamma orkar leka igen och Andreas för att han fått sin mamma tillbaka.
För det är så Anna ser det.
Som att hon fått extra år.
– Jag hoppas hela tiden att jag får vara med i många år till och forskningen går ju framåt, men jag har svårt att tänka mig själv som pensionär. Ett nytt hjärta brukar hålla ungefär 15 år så jag har oddsen emot mig. Men vem vet? Jag kanske dör i en bilolycka i morgon eller så överlever jag alla.
Hon konstaterar att hon vill göra det bästa möjliga av den här andra chansen i livet.
– Jag försöker ta hand om mig. Jag tar mina mediciner, tänker på vad jag äter och rör på mig. Annars hade de lika gärna kunnat ge hjärtat till någon annan. Men jag har också blivit mer spontan. Det jag vill göra försöker jag göra här och nu. Jag provar nya saker och när jag känner mig feg så tänker jag att det är min donator som vågar. Jag har inte tid att låta tiden gå till spillo.
Ettårskontrollen på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg. "Sedan jag fick min diagnos har jag fått bästa tänkbara vård", säger Anna.
När Anna väl fått sin diagnos konstaterar hon att hon fick den bästa vården Sverige har att erbjuda.
– Och trots att personalen många gånger går på knäna har de alltid tagit sig tid att lyssna. Det är ofta någon suttit med mig under jobbiga nätter. Det är värst när jag blir ensam med alla mörka tankar.
När transplantationsutredningen inleddes var Annas barn 5 och 17 år gamla.
– Vid den tidpunkten orkade jag inte ta hand om min yngre son. Jag kunde sova hela dagen för att orka hämta honom på fritids, laga mat och natta honom – men ibland gick det helt enkelt inte. Min stora skräck var att inte finnas kvar för dem. Att de skulle få växa upp utan mig. Den lilla var för liten för att förstå, men min äldre son var för stor. Han förstod exakt allt. Det var även jättetufft för min man och andra i min närhet. Det är svårt att stå vid sidan om och inte kunna göra så mycket.
"Jag har egentligen inga nya mål. Livet är målet. Att vara kvar så länge jag kan. Och en dröm skulle vara att få träffa mina framtida barnbarn."
Runt om i landet finns det många som behöver ett nytt hjärta samtidigt som det finns få hjärtan att tillgå.
Många dör medan de står på väntelistan. Eller blir bortplockade för att de hinner bli för sjuka.
Man måste vara tillräckligt sjuk för att behöva ett hjärta och tillräckligt frisk för att kunna ta emot det.
– När jag blev godkänd för en hjärttransplantation hade jag alltid mobilen laddad och jag fick max befinna mig 45 minuter hemifrån. Min väska skulle alltid vara packad och om jag blev sjuk skulle jag höra av mig. Det var mycket att tänka på. Jag hade också fått i uppdrag att skriva ett brev om mig själv. Några dagar efter operationen är det väldigt vanligt att man blir deprimerad. Då vill personalen veta vem man är, vilka man älskar och vad man tycker om att göra så att personalen kan prata med en utifrån det.
Tiden innan hjärttransplantationen orkade Anna varken ta hand om sig själv eller sina barn. Därför njuter hon extra mycket av tiden med barnen.
För Anna tog det elva dagar innan telefonen ringde.
Transplantationskoordinatorn sa att de hittat det perfekta hjärtat.
– Jag kontaktade de som står mig närmast och betalade räkningar. Jag kramade om barnen och ljög när jag sa "vi syns igen". För den krassa sanningen var att jag inte visste om jag skulle få träffa dem igen.
När de landat på flygplatsen i Göteborg väntade en särskild bil som skulle föra dem till Sahlgrenska universitetssjukhuset. På sidan av bilen lyste en vit text mot dem: "Transplantation räddar liv".
– Då slog det till på allvar i magen. Det handlade om mig. Det var på riktigt.
Klockan ett på natten vinkade Anna hej då till sin man och rullades iväg för en lång och oviss operation.
När hon vaknade igen hade hon haft akut njursvikt. Lungorna hade säckat ihop och hon var uppkopplad till en mängd maskiner.
Men hon hade också ett nytt hjärta.
– Jag mådde inte jättebra och det kändes konstigt att ett annat hjärta slog här, säger Anna och lägger handen på bröstkorgen.
Hon visar ett fotografi. Hennes man har precis fått komma in och träffa henne efter operationen.
Allvaret i blickarna.
Två kritvita ansikten.
Men också. En ny chans.
– Jag kanske aldrig blir återställd till hundra procent, men nu klarar jag av vardagen. Tyvärr har jag inte haft den perfekta rehabiliteringen. Det perfekta hjärtat för mig visade sig vara det nästan perfekta hjärtat. Det var smittat med ett virus som jag har fått kämpa emot och kroppen har tagit stryk. Det har varit två steg fram och ett steg tillbaka.
För att kroppen inte ska stöta bort det nya hjärtat krävs livslång medicinering på exakta klockslag och många försiktighetsåtgärder i vardagen.
Men förutom det fysiska finns ju också själen.
– Visst har det funnits mörka perioder och jag har pendlat mellan hopp och förtvivlan. Ibland har jag kört strutsmetoden för att orka. Mitt i allt har min samtalskontakt varit otroligt värdefull. Det är skönt att kunna prata med en utomstående om oron och de mörka tankarna.
Från att inte ha orkat gå femtio meter till att kunna genomföra Tjejmilen var en stor seger för Anna. Kvällen firades med god middag och godis på hotellrummet med hennes syster.
På ettårsdagen för operationen tänkte Anna extra mycket på sin donator.
– Min extra födelsedag är någon annans stora sorgedag. När jag är tacksam för att jag fick leva och för att min man fick sin fru tillbaka och mina barn sin mamma finns det samtidigt andra som saknar någon extra mycket. Jag fick leva för att någon annan dog. Det är kluvet.
I framtiden hoppas Anna på en lagändring, så att man automatiskt är organdonator och aktivt behöver göra en handling för att välja bort det.
– Det är många som hinner bli för sjuka eller dö innan de får hjälp. Utan min donator hade jag inte suttit här i dag, säger Anna som fått uppfylla sina mål.
Att få lära sin yngsta son cykla.
Att få se sin äldsta son ta studenten.
– Jag har egentligen inga nya mål. Livet är målet. Att vara kvar så länge jag kan. Och en dröm skulle vara att få träffa mina framtida barnbarn.