Anita flyttade till USA och sadlade om till konstnär

Nyårsafton 1982. Familjen Westerberg firar nyår hemma i villan på Djupviken och pratar med vännerna om en jobbannons från världens största skogsföretag, International Paper, i USA. Maken Lennart, driftsingenjör på Assi, och en arbetskamrat har sökt och erbjudits jobbet och innan nyårsnatten är slut har det skålats i champagne och både vuxna och barn har under entusiastiska tillrop bestämt sig för att åka över Atlanten.
- Påföljande dag var jag desto mer skeptisk, berättar Anita.
- Men eftersom jag alltid varit en bromskloss, lät jag mig övertalas och tänkte att det är ju bara frågan om ett år.
Anita hade då arbetat som mellanstadielärare i 18 år, främst i Norrfjärden. Hon tog tjänstledigt och familjen hyrde ut huset.
- Jag tänkte att det blir ju som en semester att åka till USA, det var ju bara Lennart som skulle jobba, själv skulle jag ha det skönt och härligt och vara ledig.
Sönerna Anders och Lars, då 18 och 20 år gamla, började på hign school respektive universitet och Anita ägnade dagarna åt att utforska den nya hemstaden Mobile i Alabama.
Ett par år till ...
Efter ett år ville ingen åka hem till Sverige. Lennart började känna sig väl tillrätta på sitt nya jobb och äldsta sonen hade flickvän och läste på universitetet.
- Vi trivdes bra och tänkte att vi stannar ett par år till.
Såsmåningom sålde de villan hemma i Piteå och blev Alabama-bor på riktigt. Men Anita kände att hon behövde fylla sina dagar med något och eftersom hon alltid haft ett intresse för konst och målning övertalade sönerna henne att söka in på en konstutbildning på universitetet.
- Först var jag tveksam, vad hade jag, en tant i 50-årsåldern, på ett universitet bland en massa ungdomar, att göra?
Men hon började — och blev bästis med en ung punkartjej.
- Jag tänkte att "hur kan hon vilja prata med en gammal tant" men vi blev goda vänner och har kontakt än i dag — fast i dag är hon inte längre punkare, skrattar Anita.
Flertal gallerier
Efter fyra år på konstskolan fick hon sin examen, "Bachelor of Fine Art" och i dag, efter en imponerande produktion på drygt 1 400 målningar som sålts både i USA och Europa, är Anita Westerberg väl etablerad som konstnär längs den amerikanska sydkusten. Hennes målningar finns på ett flertal gallerier och det är också genom dem som de flesta av hennes konstverk säljs.
Anita har målat i akvarell, pastell och akryl, men det är oljan som är hennes rätta element.
- Det är så "yummy", så härligt att arbeta med, så inspirerande . Jag målar mycket med händerna, med trasor och med tummarna, berättar Anita.
Men efter att ha ansökt om amerikanskt medborgarskap för tio år sedan och upptäckt att hon saknar fingeravtryck (med påföljande noggranna utredning ...) har hon börjat använda tunna handskar.
- Jag insåg hur mycket gift det faktiskt finns i en del färger ...
Berömmer maken
Maken Lennart har alltid varit ett stöd för Anita i hennes konstnärsskap.
- Det är han som spänner alla dukar, som tar loss dem och rullar ihop dem när de ska transporteras, han fotograferar alla målningar och ser till att de dokumenteras. Han gör ett fantastiskt jobb, berömmer Anita och tittar kärleksfullt på sin man med vilken hon i sommar varit gift i 50 år.
Lennart ler.
- Jo, nuförtiden får jag alltid höra "Oh, so you are Anita’s husband!". En gång i tiden var man någonting själv, men numera är man bara arbetare, skrattar han.
Paret Westerberg kommer till Sverige varje sommar och tillbringar tre månader i sommarstugan. Även här har Anita en liten ateljé.
Målar varje dag
- Jag målar nästan varje dag, året runt. Det blir omkring 200 tavlor per år. Har jag ingen inspiration sätter jag igång ändå, ofta slutar jag inte förrän tavlan är klar, jag föredar att måla blött-i-blött, eller vad det heter på svenska. Att låta det torka mellan lagren tycker jag hindrar den skapande processen.
Anitas teknik, motiv och starka färger har gett henne stor uppmärksamhet hemma i USA och hon har fått många priser och utmärkelser för sitt konstnärskap.
- Det är förstås en fördel att inte behöva leva på sitt konstnärsskap utan att bara kunna måla därför att man tycker om det, sedan är det förstås roligt och ett stort plus om någon tycker om det man gör, konstaterar Anita.