I flera år har de två undersköterskorna arbetat som kommunens två spjutspetsar när det handlar om demenssjukvården i kommunen.
– Vi medverkar i ett projekt som hållit på sedan 2010, berättar Annica Marklund.
Anhörigstöd
Båda arbetar halvtid som undersköterskor i den kommunala vården och den andra halvan ägnar de åt allehanda frågor som rör demensvård. I tider när äldre i allt större omfattning förväntas bo hemma så länge som det bara är möjligt, blir ämnet allt mer aktuellt.
Båda har också genomgått en särskild demensutbildning under två års tid i Älvsbyn på distans.
På torsdagen höll de en informationsträff rörande anhörigstöd, det vill säga närstående till demenssjuka anhöriga som har någon form av kommunal hjälp, exempelvis hemtjänst.
Enligt Annica Marklund tenderar den här gruppen att växa.
– Bara de senaste månaderna har anhörigstödet ökat rejält, konstaterar Lena Boij Berg.
Sorgearbete
Enkelt beskrivet handlar deras roll om att på ett enkelt och bra sätt ge närstående tips och råd till den demenssjuke anhörige.
– Det handlar om att försöka guida dem rätt, säger Lena Boije Berg.
Men det handlar även om att fungera som ett stöd.
– Den anhörige vars make eller maka som drabbas av demens, hamnar samtidigt i ett sorgearbete, säger Annica Marklund.
Allt från sorg, till oro och samvetsförebråelse.
– Jag brukar benämna det SOS och det är viktigt förklara för den närstående att de inte ska förebrå sig själva. I stället försöka uppmuntra att ta tillvara de guldstunder som ändå finns, understryker Lena Boije Berg.
Samtalsgrupper
När det gäller anhörigstödet upplyser de två undersköterskorna om de samtalsgrupper som finns. De uppmuntrar samtidigt anhöriga att gå med i dessa.
– Det handlar om grupper om fem deltagare som tillsammans kan sitta och resonera om dagliga funderingar, utbyta och dela erfarenheter, säger Annica Marklund.
Just dessa samtalsgrupper har enligt Lena Boije Berg gett mycket.
– Det finns ett stort behov att få prata, säger hon.
Diskussionerna och utbyte av erfarenheter är också uppskattat.
– Det kan handla om väldigt små saker, exempelvis att lära sig hur man säger hej då till sin make eller maka efter ha varit på besök.
Demensteamet hoppas att projektet får fortsätta. Behovet är stort.
– Det kommer sannolikt att permanentas i någon form, säger Annica Marklund.