Änglavakt i lingontid

När det är lingontid på hösten minns jag gång på gång en solig septemberdag året 1940. Jag var sju år och hade börjat skolan den hösten.
Jag föddes och växte upp in by i Norrbotten. Eftersom jag hade flera kilometer till skolan hade jag fått en helt ny, blå flickcykel. Gissa om jag var stolt och glad över den? Jag hade sommaren innan tränat att cykla på en herrcykel.

Eftersom jag var liten till växten kunde jag trampa under stången. Värre var det att styra cykeln. Då hände också en olycka. Jag styrde på en garagevägg och slog mig ordentligt, minns jag nu i efterhand.
När jag fick cykeln berättade min pappa hur den skulle skötas. Jag fick inte skjutsa någon på pakethållaren och cykeln skulle låsas in i garaget varje kväll.Det var också viktigt att torka av den, när hjulen blev leriga. Än i dag kommer jag ihåg skötselrådet, som min pappa gav mig. Skäms ibland, när jag inte vårdar min nuvarande cykel.
Min mamma hade bestämt att jag skulle följa med till lingonskogen en dag i september. Jag hade korta skoldagar den hösten. Så kom dagen då vi skulle åka med var sin cykel ganska långt och plocka lingon. Mamma visste om ett ställe där det brukade finnas gott om lingon. Jag ville ha med mig min kamrat Mairi och mamma lovade att hon skulle få följa med oss.

Jag cyklade hem till henne och strax var vi på väg. Mairi och jag fick två sillhinkar var att plocka bär i. På den tiden köpte man norsk sill i hinkar, som blev bra till bär. Jättemysig cykeltur fick vi, trots att det tog tid att komma till bärmarkerna. Fort plockade vi hinkarna fulla och sedan fick vi mjölk och smörgås innan hemfärden.
Mairi var så förtjust i min nya cykel och jag tyckte att hennes cykel var häftig, trots att den var gjord av delar från flera cyklar. Hennes pappa var en skicklig smed och hade gjort cykeln så speciell. Dessutom hade han målat den himmelsblå.
Så var det dags för hemfärden med våra fulla hinkar med lingon. Mamma sa att det var viktigt att cykla varsamt med bärhinkarna. Ja det lovade vi. Då kom Mairi på att vi skulle byta cyklar. Hon ville prova min nya cykel, så vi bytte cyklar. Mairi cyklade först med min cykel och den rullade snabbt nerför backen, som vi tidigare hade försökt att cykla uppför. Då hade vi pustat och tyckt att det var jobbigt .

Mairi låg långt före mig och var nästan nere i backen, då hon ropade: "Det kommer en lastbil. Lastbiiiiil." Jag bromsade också, allt vad jag kunde. Bromsarna på Mairis cykel fungerade inte. Jag styrde på hennes cykel. Vi krockade och föll ner i ett djupt dike.Helt sjöblöta reste vi oss upp och såg hur bären flöt iväg med det porlande vattnet. Mamma , som cyklade sist av oss och hade sett krocken, kom med hjärtat i halsgropen och undrade hur det gick och gav oss tröstade ord.
Jag minns, att när vi låg i diket, så såg vi lastbilen med två personer köra förbi. Tyvärr stannade de inte. De såg väl att vi levde.
Förr sa man att barn har änglavakt. Kanske hade vi det också? Jag lärde mig en sak, som jag alltid har berättat för barn. Om man lånar en annan persons cykel , så bör man alltid prova bromsarna innan man cyklar i väg. Det är kanske lika viktigt som hjälmen är i dag.