"Änglarna vakade över våra liv"

En del skrapmärken runt höger hand, ett stukat pekfinger i bandage och några blånader på höger axel. - När man ser fotografierna från olycksplatsen och när man i efterhand tittat på den mosade personbilen är det svårt att förstå att skadorna blev så lindriga, att vi ens lever. Jag hade tur. Vi hade alla en fruktansvärd tur i oturen. Anneli Nilzon, 28, från Roknäs, lagar till bandaget och ler. I famnen håller hon nyvakna dottern Nora, en tremånaders baby med hundra procent änglavakt under den sena onsdagseftermiddagen förra veckan. <h3>Ingen förvarning</h3>Det var nästan 20 grader kallt ute, mörkt, men väglaget var bra längs E4 när Anneli Nilzon styrde familjebilen, en silverfärgad Renault Laguna -02, i tillåtna 90 km/h mot Piteå efter en shoppingrunda i Skellefteå. - I passagerarsätet intill hade jag en väninna och i baksätet satt Nora, fastspänd i en bak- och-framvänd barnstol. Personbilen hade precis passerat Jävre, och hamnat ungefär 100-150 meter bakom ett långtradarekipage när olyckan slog till - helt utan förvarning. <h3>Moln av snö</h3>- Allt gick sekundsnabbt när fri sikt plötsligt förbyttes i ett stort moln av snö. Jag såg ingenting. Ingenting! Det var bara att bromsa allt vad som gick. Långtradarekipaget hade av någon anledning skurit ner i snön utanför vägkanten och fått ett kast. I en jättekaskad av snö kom det lätt snedställda släpet att blockera framfarten för personbilen. Smällen blev våldsam. - Jag hann för ett kort ögonblick skymta släpvagnens röda lampor innan allt bara kraschade. <h3>Kilades fast</h3>Personbilens front kilades fast långt in under långtradarsläpet. Glassplitter flög i luften, plåt veckades. Endast tack vare utlösande krock-kuddar och säkerhetsbälten räddades livet på de inblandade. - Det första jag tänkte var "Nora, hur gick det!? Lever hon!?" Gallskriket bakifrån kändes som en befrielse. Taket i personbilen hade veckats ihop ungefär som locket på en sardinburk. - Förmodligen hade takplåten tryckts in av släpets bakbalk. Jag kunde inte se min väninna i passagerarsätet intill, eftersom det intryckta taket hängde ner som en kil. Jag hade backspegeln snett bakom höger axel. På vänster sida var bilen klämd direkt mot vägmitträcket. <h3>Chockade</h3>Som genom ett under hade ingen av de tre passagerarna blivit fysiskt fastklämda. Däremot var fordonet så sammanpressat och fastkilat att det var omöjligt för kvinnorna att ta sig ut. - Min väninna blödde ur ett sår i pannan. Vi var givetvis chockade, ordentligt omskakade, omtöcknade, men vi kunde kommunicera, utan att för den skull se varandra, berättar Anneli Nilzon. En sjuksköterska som av en tillfällighet råkade befinna sig i andra bilen bakom olycksekipaget var snabbt framme vid fordonet och skaffade sig en första överblick över situationen. När det var gjort beordrade hon kvinnorna att sitta absolut stilla och invänta räddningstjänsten som var på väg. <h3>Fortsatte skrika</h3>- Jag hade ingen möjlighet att vända mig om för att se Nora. Hon fortsatte att skrika. En mansperson fick upp ena bakdörren. Han kröp in i baksätet, sade att babyn verkade oskadd och erbjöd sig att lyfta över henne i en varm bil. Jag bad honom göra det. Räddningstjänsten från Piteå var snabbt framme på olycksplatsen. - Så här i efterhand känner jag mig väldigt imponerad och tacksam över deras insats. Jag satt säkert fast totalt i över en timme i bilen, men sedan de kom fram kände jag mig aldrig rädd. Däremot började jag frysa när värsta chocken släppt. Jag var sist ut men vårdpersonalen var noga med att fixera nacken innan jag lyftes ut genom det bortklippta biltaket. Väninnan hade då, redan inne i personbilen, ringt från mobiltelefon till sin egen sambo och till Annelis man, och informerat dem om vad som hänt. - Det var fruktansvärt långa minuter att ta sig från Roknäs och in till Piteå älvdals sjukhus, berättar maken Pär Nilzon. De skadade fördes först dit, för att sedan transporteras vidare med ambulans till Sunderby sjukhus. Och som genom ett under var Nora helt oskadd, medan de båda kvinnorna, 27 och 28 år gamla, endast hade åsamkats smärre blessyrer. Efter ett dygn inlagda på sjukhus för observation blev samtliga utskrivna. <h3>Änglar finns</h3>- Visst är man tacksam över att det gick så bra som det gick. - Fortfarande känns det omtumlande, nästan lite overkligt. Med viss vånda har jag varit ute och kört bil igen med vårt andra fordon. Väldigt försiktigt och mycket vaksamt. - Det kommer säkert att ta tid innan man har bearbetat händelsen klart. Men jag har fört långa samtal med väninnan och med min familj, och jag tror att de uppslitna såren kommer att läkas på alla plan, menar Anneli Nilzon, och ger sin son, Max, 3 år, en stor och varm kram. - Jag är också säker på att det finns änglar. Både under och efter olyckan var det många av dem som vakade över våra liv, säger hon.

"Änglarna vakade över våra liv"

OLYCKA. Det gallskrikande spädbarnet i baksätet var det första Anneli Nilzon, 28, tänkte på då hon och hennes väninna krockade våldsamt med ett långtradarsläp på E4 förra veckan.