De vita byggnaderna på Furunäset har en lång historia. Här byggdes under slutet av 1800-talet Sveriges nordligaste mentalsjukhus. Här växte Anders Wikdahl upp.
– Mamma var personalföreståndarinna och min pappa charkuterist, så de jobbade på området. Jag har ingen mörk bild av Furunäset. Jag kan inte tänka mig en bättre uppväxt, säger han.
Anders Wikdahl föddes 1946 och växte upp under asylsjukhusets storhetstid. 1956 fanns här 800 intagna patienter som samsades med lika många anställda på området.
– Det var enormt mycket folk här då. Vi var runt 20 ungdomar i olika åldrar som bodde på området. Man lekte ju såklart inte med alla, vi var ju i olika åldrar och så.
Det som var normalt för Anders Wikdahl, som levde på området, kunde te sig skrämmande för dem som levde utanför sjukhusets murar.
– När man tog hem kompisar så var de ju rädda, men jag var ju van. Jag var aldrig rädd när jag bodde här.
– Man fick aldrig vara inne på avdelningarna, men runt omkring kunde man vara. I verkstäderna och snickeriet. Ibland fick man hjälp med sin cykel och med att slipa skridskor. Det var förmånligt på det sättet.
De patienter som var så friska att de kunde röra sig utomhus blev han personligt bekant med.
– Vissa patienter kände man väl. Många av dem skulle egentligen inte varit här, men det fanns ingen annanstans att placera dem. Det var den tiden, säger Anders Wikdahl.
Samtidigt berättar han att sjukhuset kunde fungera som en fristad från samhällets normer och konventioner.
– De som var här blev aldrig retade. De fick bete sig på ett sätt som andra inte fick. Här fick man vara sig själv.
Trots positiva upplevelser hann Anders Wikdahl även känna på sjukhusets obehagligare sida. Som barn, lockad av spänningen och det förbjudna, smet han in i källaren där de berömda elchockerna hölls.
– I modern tid får man bedövning och sövs ner, men på den tiden gällde inget sånt. Vi smet in och lyssnade till hur de skrek. Det var såklart läskigt.
Under flera år har Anders Wikdahl hållit guidade turer på området, och vid konferenser och event har han funnits där för att berätta om sjukhusets långa historia. Passionen för Furunäset och dess historia har inte falnat.
– Jag vill att det ska bevaras och att det inte glöms bort. Det är unikt, att vi hade ett så stort mentalsjukhus i norra Sverige.