Ettåriga Emilia hade varit förkyld och lite febrig under några dagar. En kväll vaknade hon och var otröstlig.
– Hon spjärnade med kroppen och verkade ha jätteont, berättar Linnea som tidigare fått rådet av 1177 att åka in om dotterns tillstånd försämrades.
Linnea packar några saker och när hon byter Emilias blöja är den full med blod.
– Vi kom till akutmottagningen vid halv tio på kvällen. Jag visade bilder på hennes blodiga blöja och sa att Emilia skriker av smärta och har hög feber. Det kändes bra att vara på akuten, vi fick ett rum och jag pustade ut och tänkte att nu får Emilia hjälp. Men det visade sig vara en falsk trygghet, säger Linnea.
Timmarna gick och inget hände.
– Jag larmade personalen ett par gånger om att Emilia hade jätteont och krängde med hela kroppen. Jag fick bara veta att läkaren snart skulle komma.
Det skulle dröja ända till efter midnatt innan en läkare till slut dök upp. Linnea fick då höra att "Vi är inte så bra på barn faktiskt" och att läkaren istället skulle ringa Sunderbyn.
– Om man inte är så bra på barn kanske man ska vara extra uppmärksam och direkt skicka vidare istället för att låta så små barn vänta så länge och sedan säga att man inte kan göra något, säger Linnea som är väldigt besviken på akutmottagningens agerande.
Mitt i natten fick Linnea och Emilia åka ambulans till Sunderbyn där ett stort antal personer tog hand om dem, vätskade upp Emilia, som vid det här laget var helt slut, och röntgade henne.
– De var fantastiska i Sunderbyn och gjorde verkligen allt för Emilia, säger Linnea.
Emilia hade drabbats av invagination, ett tillstånd där tarmen viks inåt. Tillståndet kräver tidig behandling annars finns risk för allvarliga och till och med dödliga komplikationer.
– Precis alla hennes tarmar hade åkt in i varandra ända fram till rektum.
Försök gjordes att reponera tarmen. Det lyckades till stor del men inte helt.
– Emilia var vaken under hela försöket, jag höll henne i min famn och det kändes som en evighet. Det var fruktansvärt att se hennes ögon som såg ut att undra "varför låter du dem göra så här, mamma?", berättar Linnea och minnet får ögonen att tåras.
Till slut beslutades att Emilia måste opereras.
– Det pratades om att åka till Uppsala eftersom man aldrig tidigare opererat ett så litet barn med invagination i Sunderbyn, men tiden fanns inte, berättar Linnea som har svårt att släppa tanken på att Emilia kanske hade sluppit operation, med allt vad det innebär, om hon fått hjälp i tid och inte tvingats vänta i nästan tre timmar i Piteå.
Linnea och Emilia blev kvar i åtta dygn i Sunderbyn. Sedan väntade en månads sjukskrivning. Idag är Emilia en pigg 1,5-åring som tultar runt med sin lära-gå-vagn.
– Vi är glada att hon inte behövde ta bort någon del av tarmen. Men det tog tid för henne att börja äta igen, hon fick sondmatas ganska länge.
Linnea hoppas att hennes anmälningar till Patientnämnden och till Ivo, Inspektionen för vård och omsorg, ska resultera i att ansvariga får sig en tankeställare.
– Jag vill inte att det här ska hända någon annan, man kan inte låta en ettåring vänta så här länge, särskilt inte om man "inte är så bra på barn".
Helena Fredriksson Ågren, verksamhetschef på akutmottagningen, har trots upprepade försök inte gått att nå för en kommentar.