"Förlossningsbristning av grad två är beydligt vanligare än grad tre och fyra, men de följs sällan upp", säger Liselott Andersson, överläkare och medicinskt ledningsansvarig på VO obstetrik och gynekologi i Norrbotten.
Enligt socialstyrelsens senaste statistik från 2018 fick fyra och en halv procent av förstföderskorna och drygt en procent av omföderskorna allvarliga bristningar av grad tre och fyra i bäckenbotten vid vaginal förlossning. Bristningar av grad tre och fyra kan förutom smärta även leda till urinläckage, avföringsläckage, svårigheter med tarmtömning, framfall och sexuell dysfunktion.
Liselott Andersson, överläkare och medicinskt ledningsansvarig på VO obstetrik och gynekologi i Norrbotten, förklarar deras rutiner vid förlossningsskador på Sunderby sjukhus.
– Vid vaginal bristning ska en barnmorska bedöma omfattningen av skadorna genom att känna igenom området med fingrarna. Finns det misstanke om en allvarlig bristning ska en läkare tillkallas för bedömning.
– Bristning av grad ett eller två kan bedömas av en barnmorska, men om det finns misstanke om bristning av grad tre eller fyra ska en läkare undersöka.
Liselott Andersson förklarar att det är viktigt att läkare kontaktas om barnmorskan som undersöker är det minsta osäker på skadans omfattning.
Undersökning med ultraljud kan övervägas om det finns misstanke om bristning i mellangårdsväggen. Liselott Andersson förklarar att det är något de näst intill aldrig gör.
– Det beror främst på att ingen här har utbildning i det. Sedan har jag svårt att se något behov av ultraljud i akutskedet.
Liselott Andersson berättar att det är väldigt sällsynt med allvarliga skador som ger besvär.
– Skador som medför till exempel avföringsläckage sker knappt en gång per år.
Vad är er framtida vision för förlossningsskador?
– Det vore idealistiskt med en nollvision, men det är inte realistiskt. Alla skador går inte att förebygga, säger Liselott Andersson.
Valeria Lundkvist fick 3-4 gradens förlossningsskada för ett och ett halvt år sedan. Idag väntar hon på en operation som blivit framflyttad på grund av corona.
I Valeria Lundkvists fall dröjde det ett år innan hon fick en ordentlig undersökning av sina skador. Efter att läkare undersökt henne syddes hon och blev informerad om att det såg fint ut.
– Undersökningarna visade inte omfattningen av mina skador. Det blev tydligt när specialistläkaren i gynekologi gjorde en inre undersökning och konstaterade att det inte alls såg bra ut, säger Valeria Lundkvist och fortsätter:
– På grund av mina smärtor behövde jag sövas för att undersökas. Då konstaterade läkaren att jag behövde ett flertal operationer för att skadorna skulle kunna åtgärdas. Jag förstår inte hur det kan vara så att man ska behöva gå med smärtor och andra besvär utan att bli tagen på allvar under ett års tid.