Allt går som en dans för livsglada Penelope

Hur väcktes ditt intresse för dans?

- Dansen har alltid funnits där, hemma i Norrfjärden dansade och mimade vi hela tiden framför spegeln. Men mitt intresse för latinamerikansk dans väcktes först i 18-19-årsåldern. Då åkte jag tillbaka till Colombia för att hälsa på min pappa och min släkt där. Då hörde jag musiken och såg människorna och dansen. Det var också då jag plockade upp det spanska språket igen och bestämde mig för att behålla mitt namn - Penelope.

Du kom till Sverige från Colombia som femåring, hur var det?

- Egentligen kommer jag inte ihåg så mycket - jag var så liten. Men jag minns att avsikten med resan till Sverige var att jag skulle "hälsa på", sedan skulle jag åka tillbaka till Latinamerika igen. Men sedan när jag börjat skolan här så insåg jag plötsligt att "här ska jag bo och vistas". Jag blev "svensk" (skratt). Min mamma flyttade ju från Colombia till Malmö redan på -70 talet. Jag kom dit när jag var fem år, när jag var sju reste vi till Norrfjärden för att hälsa på några bekanta. Där träffade min mamma min styvpappa och beslutade sig för att stanna kvar. Men jag minns att jag som sjuåring ändå fick frågan: Om jag ville vara kvar i Norrfjärden - jag beslutade mig för att stanna.

Hur var det att växa upp i Norrfjärden, kände du dig annorlunda?

- Ja (skratt), det fanns ju inte så många invandrarbarn där, det var bara jag. De andra "utländska" barnen som fanns var adopterade. Men jag var lyckligt lottad, blev aldrig utsatt för mobbning, utfryst eller trakasserad. Efter studenten flyttade jag ner till Stockholm, då bodde min mamma redan där eftersom hon och min styvpappa separerat några år tidigare. Jag skaffade lägenhet i Solna och fick jobb som konsult på LM Eriksson där jag jobbade i flera år fick resa mycket utomlands.

Varför gillade du inte ditt namn Penelope som liten?

- Det var ingen som kunde utala det rätt, inte kompisarna, inte lärarna i skolan. Så det blev "Peppe" istället. Men drömmen var att få byta namn till Caroline, för det hette min kusin och jag var så grymt avundsjuk på henne. Men så fyllde jag 18 och mamma sa att: "Nu får du göra som du vill", men då insåg jag plötsligt vilket vackert namn Penelope är. Nu funderar jag på att ta tillbaka mitt spanska efternamn Valencia. Det passar bättre ihop med vem jag är och mitt företag Salsa Caramba.

Varför flyttade du tillbaka
till Norrbotten igen från Stockholm?

- Jag tröttnade på Stockholm, det blev för mycket av det goda. Sedan ville jag ge min son en trygg uppväxt, jag "flyttade honom till tryggheten", här vet jag vad han får. Hans pappa är colombian och bor i Stockholm, de träffas någon gång per år.

I dag har du fullt upp som lärare i spanska, med företaget Salsa Caramba, som danslärare, arrangör och föreläsare. Hur har du lyckats?

- Det gäller att komma på ideer. Kultur och friskvård går ju hand i hand och jag insåg att det faktiskt fanns en efterfrågan på det jag sysslar med. Det är ingen ide att sitta ner och tycka synd om sig själv, man måste vara stark i denna hårda värld. Sedan tror jag att alla människor behöver tro på någonting, själv tror jag på gud.

Har du några drömmar inför framtiden?

- Jag skulle vilja ha ett litet hus med trädgård och så drömmer jag om att utbilda mig inom juridiken och kunna hjälpa utsatta kvinnor och barn. Sedan ska jag fortsätta att föra in den Latinamerikanska kulturen till Norrbotten.

Vad hämtar du kraft och inspiration ifrån?

- Min pappa, Elmo Valencia, är författare och jag hämtar mycket kraft från det han skriver, sedan skriver jag lite själv också - poesei på spanska och svenska. Det blir lite grann som meditation. I dag lever jag livet, jag har aldrig mått så bra.