Antalet ansökningar om att strö aska i naturen ökar för varje år. Hittills under 2016 har länsstyrelserna tagit emot 2 420 ansökningar, jämfört med 930 under år 2000. Det visar statistik från Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund, SKKF.
– Det kan ha att göra med att individens val blir allt viktigare och att anknytningen till kyrkliga ceremonier minskar när medlemsantalet i Svenska kyrkan sjunker. Det blir lättare att välja att annat alternativ för gravsättningen, säger Jan-Olov Andersson, vd på SKKF.
Trenden märks även tydligt här. År 2000 fick länsstyrelsen i Norrbotten in 26 ansökningar. 2011 var antalet uppe i 75. Från och med 2012 ingår även Västerbotten i myndighetens handläggning och under den tiden har ansökningarna ökat från 108 till 172 hittills i år.
– Vi ser att antalet ansökningar försiktigt ökar. Vi ser också att platserna man vill sprida askan på närmar sig bebyggelse och att man ställer större krav på att platsen för utströende ska vara lättillgänglig, säger Maria Leijon, jurist på länsstyrelsen i Norrbotten.
Länsstyrelsen ser även stora lokala skillnader var man söker tillstånd.
– I Tornedalen är det betydligt mer ovanligt än i kustområdet och fjällvärlden.
I Norrbotten och Västerbotten tillåts spridning av aska både till land och sjöss. Huvudregeln är att platsen inte ska vara närmare än 500 meter från bebyggelse, vägar, vandringsleder eller stränder. Det innebär att länsstyrelsen måste föreslå andra platser när anhöriga vill sprida askan på sommarstugetomter eller kajkanter.
– Platsen för utströendet ska vara en sådan plats där människor inte rör sig i någon större utsträckning. När det gäller sommarstugor är det inte heller säkert att det kommer att finnas i familjens ägo för evigt och det är inte säkert att nästa person som flyttar in tycker det är lika trevligt att askan finns utspridd, säger Maria Leijon.
Under fem år har länsstyrelsen endast meddelat 28 avslag.
– Det är väldigt få i förhållande till de 500 ansökningarna. Det handlar om anhöriga som framhärdar om en speciell plats där det inte är möjligt. Det händer också att personer ansöker innan man har avlidit. Då måste vi avslå. Man kan inte få det här tillståndet förrän man är död.
Askan måste spridas med vinden under barmarkssäsongen, inom ett år från kremeringen. Den får inte grävas eller sänkas ner i en urna. Platsen för askans utströende får inte heller märkas ut och endast en person får spridas på en plats.
– Detta för att platsen inte ska uppfattas som en begravningsplats, inte ens för de närmast anhöriga, säger Maria Leijon.