Under hösten 2020 hade 30 elever mer än 50 procents frånvaro i Piteå kommun – den siffran har nu ökat. I genomsnitt handlade det om 36 elever under läsåret 2022/2023 – 26 elever på hösten och 45 på våren.
Främst handlar det om elever på högstadiet.
– Rektorerna är bekymrade över frånvaron. De upplever att de har fler elever med psykisk ohälsa och det är de eleverna som har den högsta frånvaron, säger Elice Ökvist.
Hon uppger att det handlar om elever med dåligt mående som blir hemma under längre perioder.
– Det verkar som om vi har barn och unga i dag som skulle behöva mer stöd av barn- och ungdomspsykiatrin, BUP än vad BUP har förmågan att ge. Då sjukskriver man elever och det här ser rektorerna som ett problem för då kommer de ännu längre ifrån skolan.
Hennes känsla är att fler flickor har hög frånvaro.
– Det är utifrån de signaler jag får av rektorerna. De uppger också att det är fler flickor som har psykisk ohälsa och med det följer ofta frånvaro.
Hur ser du på att frånvaron ökat så mycket?
– Det är bekymmersamt. Vi vet att skolan är en främjande faktor, det är framför allt viktigt för resultaten, man behöver vara i skolan.
Riksförbundet Attentions undersökning visar att en fjärdedel av eleverna med npf-diagnos knappt är i skolan alls. Hur ser du på det?
– Jag har inga uppgifter på om eleverna som har hög frånvaro i Piteå även har en npf-diagons. Men utifrån den problematik som diagnoserna medför så förvånar det mig inte att eleverna är överrepresenterade i undersökningen.
Hon uppger att det kan handla om svårigheter i det sociala samspelet, eller att man blir trött av att vistas i lokaler med mycket människor.
– Jag tycker att skolan överlag är bra på att bemöta elever med npf-diagnoser när det handlar om att ha förståelse, ge stöd i undervisningen och anpassa. Det som är utmaningen är lokalernas beskaffenhet, sedan är alla elever med diagnoser unika.
På högstadiet jobbar socionomer och specialpedagoger med eleverna med hög ogiltig skolfrånvaro. Det finns ett närvaroteam och elevhälsan har tagit fram ett nytt kartläggningsprogram där man försöker ta reda på vad frånvaron beror på. Många mentorer har daglig kontakt med sina elever som är hemma.
– Jag tycker att vi gör insatser för att komma till rätta med det här problemet. Vi jobbar hårt för att försöka få tillbaka eleverna till skolan igen, men ändå lyckas vi inte alltid, säger Ökvist.
Hon tror att en viktig faktor är att jobba med närvaron redan på lågstadiet.
– Att man tidigt pratar med föräldrarna om vikten av att barnen går till skolan. Att inte stanna hemma bara för att det är jobbigt utan att gå till skolan och lösa problemen där de hör hemma.
I fallet med tioårige Hugo, upplever mamman att skolan heller vill flytta över honom till resursskolan för att slippa ansvaret. Hur ser du på det?
– Jag kan inte kommentera det enskilda fallet. Men jag tänker att hemskolan ska prova alla tänkbara möjligheter och åtgärder för att eleven ska komma till skolan. Vi ska ha vänt på alla stenar innan det blir aktuellt med resursskolan.
Hon menar att det dock ibland brister i kommunikationen.
– Är föräldrar besvikna på skolan och uttrycker det inför barnet påverkar det mycket barnets inställning till skolan. Men här har skolan ett lika stort ansvar, att vi pratar med varandra och inte om varandra.