Allt är tillåtet på Piribauers gata

SKIVSLÄPP. Nostalgi, politik, dödsångest och historia blandas på Johan Piribauers fjärde album "Södra gatan". Hela fem år har gått sedan föregångaren "Norrland".- Det har tagit alldeles för lång tid, men jag tycker att den är min bästa platta, säger han.

Piteå2006-04-11 00:00
På cd-omslaget syns en ung Johan Piribauer med skidor och snöskyffel över respektive axel. På baksidan står han vid samma gatskylt många år senare, men nu med gitarren i högsta hugg.

- Folk trodde att jag skulle bli en skötsam skidåkare och idrottskille. Jag blev en sluskig rockare (skratt).

Han stannar till i Piteå på väg till en spelning i Luleå. Han känner att han hittat lusten att spela live och nyligen gjorde han en sväng genom Norge.

Har du fans?

- Ja, det har jag. Jag får några mail i månaden, något sms och ibland ringer folk mitt i natten i fyllan (skratt). Sedan vet jag ett par som blev ihop till en av mina låtar. Jag spelade i Köpenhamn en gång och där fanns en kille som kunde alla texter.

Allt tillåtet

Precis som vanligt är allt tilllåtet när Johan Piribauer är i farten. På "Södra gatan" blandas visbetonat material med både tung gitarrock, pianoklink och jojk.

De flesta av låtidéerna är färdigställda i en fjällstuga i Skalmodal. Inspelningarna har pågått sedan sommaren 2003 och Piribauer har hållit i alla trådar själv.

- Jag har inte hamnat så långt från det jag ville göra. Många av låtarna betyder mycket för mig. Det här har jag haft inom mig hela tiden. Nasafjäll, min egen uppväxt, dödsångesten som kommer ...

Känner du dödsångest?

- Njaää ... Inte så där, men jag känner mig sorgsen för att jag har så lite tid kvar. Jag får vara lycklig om jag har 40 år kvar. Jag skulle behöva 240 år. Så känns det. Det är en så fantastisk resa att man får vara här och landa, den korta stunden på jorden. Nu har jag funnit mig i mitt läge. Jag är i andra halvlek och den går alltid fortare.

Har du inte förvaltat tiden väl?

- Ja och nej. Inom musiken är det vissa satsningar man borde ha gjort, som var mer kommersiellt gångbara. Man kanske skulle ha "horat" mer för att komma in i branschen.

Lynott i cd-häftet

Apropå livet och döden rymmer cd-häftet en bild på Johan Piribauer och Thin Lizzys legendariske frontman Phil Lynott.

- Han hade två år kvar att leva då. Jag och trummisen jag spelade med skulle tågluffa när vi såg att Phil Lynott skulle göra en solospelning på Gröna Lund. Hela bandet kom ut för att åka karusell. Jag var nervös och visste inte riktigt vad jag skulle säga. Han var en hjälte.

Politik och samhällsbetraktelse är en viktig del i Johan Piribauers texter. Han menar att informationssamhällets ständiga bilder av lyckade karriärsmänniskor inom nöje och media kastar skuggor och bidrar till en marginalisering av den lilla knegande människan.

- Man kanske jämför det med sig själv och känner att man är fast i ekorrhjulet. Förr fanns inte lika mycket exponering på alla dessa människor som inte behövde slita ihjäl sig. Vi mår dåligt innerst inne och vi vet att det finns någonting annat. I dagens samhälle borde det gå att dela på jobben bättre.

Låten "Hugg II" - sjungen av 16-årige sonen Jochen som låter kusligt lik sin far - handlar om rovdrift på skog.

- Vi hade massor av skogar omkring oss som barn. Nu är det kalhyggen överallt. Det växer ju, men jag ifrågasätter kalavverkningar. Vissa kan tycka att det ger jobb, men när jobbet är klart, vem vill bo kvar om det ser fördjävligt ut?

Måste tro

Johan Piribauer går så långt att han pratar om en inställning där den slutliga lösningen är att Lappland blir sopstation för Europas atomsopor. Man kan fråga sig hur det står till med Johan Piribauers framtidstro.

- Man måste tro på framtiden, att det kommer en ny generation där det viktiga är hur människor mår.

Själv är han nöjd med sin livssituation, även om han har svårt att få tiden att räcka till för både familj, musik, politik och idrott.

- Jag tjänar pissdåligt, men jag har det jättebra, slår han fast med ett leende.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om