Allen drar åt sina skruvar
Film: Match pointPremiär: Bio 3:an PiteåMed: Jonathan Rhys-Meyers, Scarlett Johansson, Emily Mortimer med fleraRegi: Woody AllenSpeltid: 2 tim 4 minCensur: BarntillåtenBetyg: PPPPE BIO
Svarar du Woody Allen har du både rätt och fel. Rätt för att det är han. Fel för att det inte är vilken Woody som helst utan en Woody som varit på permanent semester sedan... säg "Dur och moll" 1999, en Woody som höjer kameran från sin egen navel och gör en riktigt, riktigt bra och angelägen film.
"Match point" handlar om slumpens roll i människans liv. Den handlar också om livsval, otrohet och lögner, om den eviga kampen mellan trygghet och passion, mellan stillsam, invand kärlek och ångande, oförglömligt sex.
I centrum står en figur som inte ens avlägset liknar Woody Allen, vilket vi är mycket tacksamma för. Chris Wilton (Jonathan Rhys-Meyers) är irländsk arbetarson som haft en hyfsad tenniskarriär och som nu försöker hitta sin plats som klassresenär i den översta engelska eliten.
Det är inte så lite "Talented Mr. Ripley" över Chris Wilton. Redan från början märks att han är en man som är beredd på att gå mycket långt för att nå det han vill ha - om det så är en tennispokal, en rik arvtagerska eller ett toppjobb hos arvtagerskans pappa.
Och som om inte konstellationen cynisk uppkomling och rik gammal familj vore intressant nog slänger Allen in ytterligare en joker, en vacker amerikansk skådespelerska (Scarlett Johansson, aldrig bättre än nu när hon slipper vara indielolita). Matchen kan börja: gamla (och stora) prispengar, nya bollar.
"Match point" blir bara allt bättre, allt obehagligare, allt mer angelägen ju längre filmen går och ju hårdare Allen drar åt sina skruvar. Den så svala miljön av vita Fred Perry-tröjor, lerduveskytte och vinflaskor av märket Puligny-Montrachet känns till slut som en ångbastu av kärlek, lust och svartsjuka och hur det ska sluta är fullständigt öppet.
Filmens stora svaghet är just (Woody Allen-kännaren) Stig Björkmans översättning som ibland får ta alldeles för stor plats, ibland utelämnar rena nyckelbegrepp.
Dess stora styrka är familjeskildringen. Nitton filmmakare av tjugo hade raljerat med dessa de mycket rika, mycket välmående. Allen skildrar dem som kultiverade, intellektuella, vänliga själar - och framför allt som individer, även om just dessa individer dricker champagne till frukost och har fallskärmen insydd i generna.
Så jobbar vi med nyheter