Därför förvandlas varje vardaglig liten detalj till ett stort projekt. När Alice vill följa med sin vän Minna till en sommarstuga tvingas hon tjata länge för att till slut få åka, och nog är det tur att hon står på sig. I skogen som gränsar till stugan finns ett övergivet hus där det enligt Minna spökar sedan länge. Nyfikenheten stöter bort rädslan för det okända och de bestämmer sig för att gå dit.
I vanlig ordning ska Alice dokumentera äventyret med sin mobiltelefon och plötsligt ser hon att någon rör sig i fönstret på ödehuset.
Det visar sig vara Nadja, också hon en hjärtsjuk flicka från Ryssland, som hålls fången av människosmugglare. Alice känner att hon måste göra något och berättar därför om sin upptäckt för sin mamma som är polis. Men som många barn säkert känner igen så blir hon inte trodd och det hela visar sig bli både större och svårare än vad Alice kunnat tro från början.
- Jag tyckte att det var en jättebra pjäs. Men jag hade nog inte vågat göra det som Alice gör, säger Zebastian Wixner som går i sjätte klass på Lillpite skola.
- Det var spännande, man hoppade till några gånger, säger Ida Lundholm.
- Jag vet inte om jag skulle våga göra som Alice gjorde, men kanske. Hon var modig, fortsätter Sara Eriksson.
Just barnens reaktioner är det som skådespelarna tycker är roligast med barnteater.
- Det är en skönt när man känner att man fångar dem, det är en utmaning. Barn är inte artiga på samma sätt som vuxna, konstaterar Mirja Breitholtz som spelar Alice.
- Vi har fått mycket positiv respons från dem. Många har sagt att det här är den bästa teatern de har sett och att det nästan känns som film eller till och med som på riktigt, fyller Lars Schilken, som har flera mindre roller i föreställningen, i.
- Det är otroligt genomjobbat och välskrivet. Dessutom är det ett bra ämne.
- Nästan som att det skulle vara based on a true story, inflikar någon innan det är dags att klämma in en lunch före nästa föreställning.