Albert Lee har facit
Konsert: Albert Lee & Hogan’s heroesPlats: Krokodil, PiteåLängd: 47 + 52 minuter, därtill extranummerPublik: 120 personer (fullsatt). Mest män. En och annan gitarrist.E Konsert
Han parar blixtsnabba licks med ett aldrig svikande melodisinne och förmåga att variera sig i både figurer och ton. Han är en bländande gitarrist. Allt ser så lätt ut. I det gränsland mellan country och tidig rock ’n’ roll - som utgör större delen av den här konserten - skulle jag nog säga att han sitter inne med facit. Jisses, han spelar inte gitarr. Han leker gitarr!
För att strö salt i såren och få gitarrnördarna att ge upp och brista ut i förtvivlad matadoren-gråt alternerar han briljant på piano och ger oss exempelvis en "Real wild child" där jag bara väntar att han ska börja lira med fötterna.
Någon riktig vilding är han emellertid inte vid sångmikrofonen. Där känns han "sådär" och jag tänker mer än en gång att jag skulle vilja höra honom göra Dylan-covers. Generellt gäller att ju högre countryhalt, desto oftare hittar han rätt sånguttryck. "Man of constant sorrow" funkar exempelvis fint.
Hogan’s heroes levererar ett tajt komp och hänger med bra i de rätt krävande svängarna, men de är inte direkt något under av artistisk output. Trummisen Pete Baron har ett bra klipp och är en mästare på att avsluta låtarna snyggt. Födelsedagsbarnet Gerry Hogan lirar nästan uteslutande pedal steel och gör det med så god smak att det aldrig känns enahanda. Då och då utmanar han Lee i duelliknande solopartier. Överlag låter det väldans vänligt och trevligt om alltihop.
Det är lätt att bländas av Lees alla trick på greppbrädan och bortse från konsertupplevelsen som helhet. Den haltar nämligen. Framför allt är det en fråga om tempo. Så länge bandet och dess frontfigur håller ångan uppe är det inga problem. Kvällens höjdpunkter är Rodney Crowells "One way rider" (härlig långtradarmusik), Ricky Skaggs "Country boy" och Carl Perkins "Restless". Hurtiga instrumentala uppvisningsnumret "Tiger rag" är också kul.
Tyvärr blir de lugnare numren transportsträckor, ja sömnpiller. Elton Johns "Country comfort" och Beach Boys "Only with you" känns malplacerade. Här behöver rensas.
Bristerna till trots är det svårt att hålla sig för ett bejakande, kapitulerande skratt inför kvällens stora behållning. En lysande strängbändare. Mr Albert Lee.
Så jobbar vi med nyheter