Tre år senare är Mats Klingström tillbaka på egen hand. Efter att ha grymtat en halv dag åt övergången till digital-tv känns det skönt att få sjunka ner i en soffa och fly verkligheten till tonerna av Taubes "Sjösalavår", en av kvällens höjdpunkter där texten verkligen kommer till sin rätt. Den mer, ehh, slimmade sättningen gör förstås att det blir en jämförelsevis lugnare tillställning än senast. Enkelt uttryckt har soloartisten Klingström FJKs kvaliteer, men i komprimerad form och utan att amerikana-känslan kommer fram lika tydligt. Sången är snygg, framför allt i den lägre delen av registret, och gitarrspelet är dynamiskt och välutvecklat.
Under konsertens starkaste stunder (relativt nya "Jag kan flyga fastän jag sitter still" och gamla FJK-låten "Enkelt ursprung") finner sången, texterna och gitarrspelet total harmoni. Då är det lätt att fråga sig varför Klingström inte blivit ett större namn. Jag kan för mitt inre höra honom på välarrangerad EMI-utgåva med omslag av Kjell Andersson på matt papperskvalite. På tal om EMI påminner John Hiatt-översättningen "Hjärta av is" om Ulf Lundells akustiska högtidsstunder på 90-talet och ytterligare en poängplockare är Paul Simons "Cathy’s song" på svenska.
Sedan finns det annat som inte är lika kul. "Märk hur vår skugga" känns onödigt hackig och sångstark och ett par låtar med rockigare touch ("Vännen min" och "Jag ångrar ingenting") låter onödigt P4-trygga.