Åka till Umeå och hoppa på madrass
Ska sanningen fram tycker jag det är extremt tråkigt att leka hemma med hennes saker.
Går vi ut är det en annan sak. Eller om vi åker till något ställe där leksakerna inte är självklara. Som hos min syster i Umeå, där en pall med avlyft sittdyna blir en kiosk. Eller där det spartanska sovrummet (syrran ska snart flytta) med en en och tjugos madrass på golvet blir resans happening.
När Siri får frågan "Vad gjorde du i Umeå?", svarar hon "Hoppa!".
En madrass i ett tomt sovrum är den stora behållningen.
Om vi tar det från början åkte jag och Siri till Umeå förra helgen för att hälsa på min syster.
Klockan är halv sju, lördag morgon. Vi är ensamma på busstationen.
Ett cheerleadinggäng bryter den morgonklara luften med joggingdräkter, våfflat hår, flätor, koreograferad dans och ramsor. Siri tittar storögt på (jag med), men de kliver på en abonnerad buss. Det är rätt skönt och jag misstänker att Siri kommer att ha frågor och sånger för att fylla ut luftutrymmet på en egen buss.
Vi förblir ensamma passagerare till Jävre. Vi sitter längst fram och ser skogen som Gittans älgbrorsor bor i. Siri konstaterar att det är polisen som kör bussen och att hennes pappa har långa fötter. Innan havsbadet vill hon plocka upp matsäcken, men vi lyckas förhala det till efter Jävre.
Det är ingen märkvärdig resa med storslagna planer. Vi träffar Siris älskade moster, jag får äntligen dricka min favoritlatte, shoppa och insupa inspiration både till hemmet och jobbet. Siri sover i vagnen och vi äter en härlig lunch/middag med hemgjord färskost och ekologiska produkter som bönor, hommous och quinoa samtidigt som vi för ett samtal om kameramodeller med männen i bordet bredvid.
Förresten älskar Siri mycket nu. Eller ässka, som hon uttrycker det. Hon ässkar mamma och pappa och Hemi. Hon ässkar släktingar och så ässkar hon sin livsviktiga mjukiskanin Jojje. Och när hon är särskilt generös så ässkar hon sin kudde också. Eller något annat inom synhåll.
Efter bussresan och några timmar i stan hänger vi ut i systers lägenhet. Badar, äter lite plockmat, dricker ett glas vin. Jag lägger mig tidigt med min redan sovande dotter nära intill. Somnar till grannens festljud.
Dagen därpå, när vi ska ta bussen norrut igen, promenerar vi förbi vår gamla lägenhet på Tunnelbacken. Det finns varken blommor eller gardiner i fönstren, tomt, som när vi anlände med en treveckorsbebis och ett oskrivet kapitel i livet. Det känns som om lägenheten väntar på mig och jag minns tiden när det bara var vår lilla familj, nästan helt ensamma i Umeå. En sällsam upplevelse, där tiden på något underligt vis nästan stod stilla.
Och nu sitter jag framför datorn med trötta yogaarmar. Hallon, mango och blåbär tinar i köket och i rummet här intill hostar vår ljuvliga två och ett halvt-åring i feberdrömmar.
Från tre veckor till nästan tre år. Från yttepytte till pratsam finmadam.
Tänka sig. Jag är hemma.
Så jobbar vi med nyheter