Orsaken till det, är att Sverige i motsats till många andra länder saknar ett resningsinstitut och att den som är dömd för brott och vill söka resning måste bekosta det själv – eller få en advokat som gör det.
Thomas Magnusson har gjort det. Han har arbetat pro bono som det heter. Pro bono är en juridisk term som syftar på ”oegennyttiga handlingar för samhällets bästa”. I Amerika har det innebörden att advokater utan ersättning bistår medellösa personer i rättstvister, vilket är rekommenderat att man gör 50 timmar per år.
För Magnussons del innebär det att han först då Högsta domstolen meddelat att hans klient beviljas resning får betalt för det arbete han lagt ner. Och skulle HD på nytt sagt nej, ja då hade han inte fått någon ersättning.
Men det räcker inte med det. För att kunna få fram nya bevis, omständigheter som skulle möjliggöra en resningsansökan, har Magnusson betalat mellan 200 000 och 300 000 kronor ur egen ficka bland annat till de utredare han lejt för att granska förundersökning och dom, höra vittnen på nytt med mera.
Det har han gjort för att han funnit fallet ”oerhört intressant”. Och han är inte ensam.
I en debattartikel i Aftonbladet skriver mångfaldigt prisade frilansjournalisten Dan Josefsson, som har ett särskilt intresse för rättsfrågor, att ”så här kan vi inte ha det”.
Han nämner här att även Thomas Olsson, som fick Sture Bergwall friad från åtta mord, höll på att driva sin firma i konkurs på köpet.
"Den döms oskyldig har oftast ingen chans till resning om hen inte är rik, eller lyckas få en advokat att arbeta pro bono", skriver Josefsson.