73 sälar fick sätta livet till på riksdagsmannens expedition

En månad tillbringade Pehr Svensson tillsammans med jägarkollegorna och vännerna Lundqvist och Hällberg i sälbåten ute i drivisen i Bottenviken.
Den konservative Svensson från Bondön var ledamot av Sveriges riksdags andra kammare mandatperioderna 1900-1908 och var en stor motståndare till fackliga organisationer.
Svensson var också motståndare till kvinnans rösträtt och motståndare till en nykterhetslagstiftning. Han förespråkade även klasslagar.
Många svårigheter
Upplevelserna kring sin månadslånga säljaktsexpedition i Bottenviken ville han inte skulle glömmas bort. Han skrev ned upplevelserna, vilka publicerades i början av 1900-talet, i en tid när jakten nära nog upphört att idkas som näringsgren i Pitebygden.
Svensson reste med sina två jaktkamrater ut i Bottenviken den 30 april 1879 från Bondön och återvände hem den 30 maj.
Totalt fick de tre jägarna under den tiden 73 sälar, som sedan såldes i Piteå för 525 kronor.
Åtskilligt av strapatser fick de tre Piteborna uppleva när de drog ut långt från "hemlandets höjder", som Svensson uttryckte det.
Där de upplevde storm, flitigt fick pumpa båten för att den inte skulle sjunka och snabbt dra upp den när de stötte på svårigheter i issörjefyllda vatten i Bottenviken. Farkosten var också deras hem under seglatsen, fylld med minst en månads matförråd när de skulle segla upp emot och mellan havsisens flak.
Från Nikkala i öst ner till Ulvön i Ångermanland fanns jaktlag som samsades ute på isen med jägare från finska Österbotten.
Pehr Svensson och hans kamrater stötte under sin jakt ihop med ett båtlag från Luleå, som de under några dagar slog sig samman med.
Tillsammans släpade de vitklädda männen på sina färdbåtar över höga vallar och kunde varje dag räkna in några skjutna sälar under slitet på isen.
I 12 dagar var Piteborna tillsammans med jaktlaget från Luleå. Gemensamt lyckades de skjuta 37 sälar
- De delades mellan båtlagen så gott det gick. Med tacksamhet skildes vi från Luleborna, som allesammans var gamla och mycket erfarna i yrket, berättar Pehr Svensson
När Pitejägarna rörde sig över de vita vidderna, väl invigda i det hårda livet, var besvikelsen säkerligen stor när de under färden skrämde bort hundratals sälar innan de slutligen fanns en lämplig plats där jaktlyckan sedan blev stor. Ja, så stor att kulorna till Svenssons bössa tog slut.
En och annan miss
Alla skott hade inte träffat. Det blev en och annan miss vilket framgår av Pehr Svenssons berättelse där han vid ett tillfälle under färden norrut noterar:
- Sälen som vi förlorade på detta snöpliga skott var så stor att ingen av oss förut sett en sådan bjässe.
Svensson bidrog också med kulturhistoriskt intressanta berättelser om hur jaktlagen var utrustade.
- För säljaktens framgångsrika bedrivande behövs en lämpligt båt omkring 30 fot lång, ganska bred i förhållande till längden, djup och skarpt kölad i aktern mer platt och rund i fören. Skall kunna forcera issörja och tunnare fast is.På svenska sidan är tre man i båtarna medan finnarna använder större båtar och fem-sju man.
Utrustningen bestod, enligt Svensson, av två par åror, två vanliga båtshakar, en smärre talja eller så kallad gena för att hala upp båten och en dragg eller ett ankare. Till varje båt hörde en 12-14 fots jolle.
Jaktredskapen bestod av två-treskridstänger, som hade formen av en vanlig skida omkring 14 fot långa och 2 1/2 a 3 tum tjocka. De skulle man ligga på och släpa sig fram inom skotthåll
- Sälbössor tre-fyra medfördes. De var vanligen förfärdigade av någon bössmed i trakten, hade knallhattslås och ganska grov kaliber. Viktigt att bössan sköt väl, ty sälen måste träffas i huvudet eller halsen för att stanna på fläcken och ej krångla sig ned i vattnet och gå förlorad. Ett vid alla isvandringar flitigt använt redskap är vekaren, en liten båtshake fäst vid änden av ett 4-5 fots skaft i vars andra ände en spjutliknande järnhylsa för isens bärighet, påpekade Pehr Svensson som även i sin berättelse lade ned en stor omsorg om beskrivning av klädedräkten.
- Den skall vara alldeles vit. Vit kalvskinnspäls med hårsidan utåt, en vit harskinnsmössa, vit yllehalsduk och dito vantar. Vattentäta och starka skodon exempelvis sälskor tillverkade av torkat, oberett hudläder och sälskinn
Mjöl och sälblod
Provianten bestod huvudsakli gen av kornmjöl som när jakten varit framgångsrik skulle blandas med sälblod till palt och pannkakor. Under resan skulle också medföras en järngryta med 56 kannors rymd.
- När någon säl varsnades gällde det att komma inom håll, sparka sig långsamt fram mot sälen på skridstänger. Sedan gällde det att med vekare få fast djuret så fort det skjutits för att förhindra att sälen i dödsryckningar drog sig ned i utgångshålet, slutar Svensson.
Pehr Svensson var född 1856 i Pitholm. Efter att i unga år ha brukat fädernehemmanet i Pitholm flyttade Svensson år 1880 till Bondön, där han av detta utskifte skapade ett betydelsefullt jordbruk samtidigt som han utövade fiske. Pehr Svensson dog i april 1937.