40 år sedan isoleringen på Furunäset bröts
Det är i år 40 år sedan Furunäsets sjukhus - som en viktig form inom socioterapin och som ett led i att bryta isoleringen inom mentalvården- lät en större grupp vårdtagare göra sin första utlandsresa, till Medelhavsområdet. En djärv idé som väckte en del uppmärksamhet.
Så här såg den ut gruppen av vårdtagare från Furunäsets sjukhus och Öjeby vårdhem som 1969 reste til Italien för att under tre veckor trampa klassisk mark.
Foto:
- Varför skall inte sjuka vid våra mentalsjukhus, en del med årslång sjukhusvistelse, behöva semester. Varför ska inte sjuka och handikappade i samma utsträckning som friska få möjlighet till rekreation med sol och bad som den vanlige turisten, angav Grankvist som motivering.
Grankvist hävdade att den allmänna standardhöjningen även skulle tillfalla de som vistades på sjukhus och inrättningar.
Gav positivt resultat
Furunäsets sjukhus var inte först i landet med utlandsresor. Åtta år tidigare hade Beckomberga mentalsjukhus rest med en grupp vårdtagare till Italien, med positivt resultat. Det gjorde sedan Beckombergas vårdtagare till flitiga Italienresenärer.
Det hände mycket inom mentalvården vid Furunäset under senare delen av 1950-talet, sedan den terapeutiska verksamheten leddes in på nya vägar och verksamheter. Från en tid när sjukhuset mer eller mindre betraktades som fängelse och en vårdinstitution, avgränsad från samhället, och där galler för fönster och låsta avdelningar gav ett allmänt intryck av fullständig isolering från yttervärlden.
Nu skulle verksamheten bli jämställd med kroppssjukhusen. Mer av förståelse och människokärlek.
Kurser och studiegrupper anordnades. Det blev utflykter och studiebesök. Grupper av vårdtagare fick åka till bland annat Jäkk-vik under vårvintern. Det blev badturer och utflykter till fritidsgården Gläntan vid havsbadet i Piteå. För att inte tala om den underhållning som ordnades inom sjukhusområdet.
Bundna i kedjor
Långt tillbaka i tiden var det svårt att skilja fångvård från sinnessjukvård. De som spärrades in förevisades som ett slags cirkusdjur för allmänheten. Folk satt bundna i kedjor i trånga fuktiga avbalkningar utan ljus och luft. De som drabbats av psykisk sjukdom ansågs ha utsatts för Guds straff för svåra synder och skulle förvaras i dårhus, av fängelsekaraktär.
Ett viktigt steg för hospitalens utveckling kom 1823 då det beslöts om att läkare skulle anställas för att besöka de sjuka. I slutet av 1850-talet blev sinnessjukhusanstalterna verkliga sjukvårdsinrättningar. Då blev det inte längre tillåtet att fästa kedjor på vårdtagarna och kroppsaga dem.
När Furunäset, som öppnade sin verksamhet 1893, var på ingången till 1900-tal såg man området som en fyrkantig sluten värld befolkad av vilsna grå existenser.
På 1920-talet prövades för Furunäsets del för första gången en form av socioterapi, i form av turer ut till Bondön. Där vårdtagarna fick ströva omkring. Dock skulle nöjet även förenas med nytta. Vårdtagarna fick plocka lingon, som sedan transporterades till sjukhusköket.
Runt 1950 blev det en omsvängning med nya mediciner, som möjliggjorde miljöterapeutisk behandling. Förändringar i sjukhusmiljön hade, även den, en stor betydelse.
Under 1960-talets sista år startade resorna ut i "stora världen", då många platser inom Sverige och även Italien och Bulgarien besöktes. En viktig faktor i vårdtagarnas tillfrisknande och anpassning till ett återinträde i samhällslivet.
I främsta ledet
Socioterapin var förvisso ett lagarbete, som gick ut på att förbättra vårdtagarnas sociala anpassning genom att förändra miljön, men en och annan socioterapeut stack ut litet mer.
Den fanns inom mentalvården skötare som tidigt såg det som sin uppgift att bryta isolering och öka det sociala nätverket. En av dem var Roknässonen David Holmkvist.
När det nya sjukhuset i Sundsvall, Sidsjön, 1943 öppnades var David Holmkvist med den grupp pitebor som här försökte ta tillvara möjligheterna till personlig utveckling.
När ljummare vindar under slutet av 1950-talet började dra fram och grindar började öppnas var Holmkvist i främsta ledet.
Han blev något av en expert och pionjär för den socioterapeutiska verksamheten med en ny form av rehabilitering för de människor som var ställda vid vägens kant, men med problem och stora sociala behov. Det frö han sådde föll snart i god jord hos ledning och personalgrupp.
Hans öppna attityd och konventionella framtoning, parad med humor och erfarenhet, möttes med respekt. När Föreningen Sveriges Socioterapeuter bildades blev han dess förste ordförande och var vid sin bortgång dess hedersmedlem.
Ytterligare svängrum, inte minst i betydelsen av fortbildning, och för det nya begreppet "kultur i vården" fick David Holmkvist under tiden vid Mellringe sjukhus i Örebro.
Andra som också haft betydelse inom socioterapin vid Furunästs sjukhus var bland andra Acke Nordberg, Joel Berglund och Helge Nordsvahn.
Norbergs namn var intimt knutet till fritidsanläggningen Gläntan, som han fick idén till, trött på slentrianen inom mentalvården.
Joel Berglund hade en stark känsla för de sjuka och trivdes i uppgiften att få var medmänniska.
Nordsvahn arbetade för att de små och svaga i samhället fick sina rättmätiga krav tillgodosedda och genom handling kunde ha ge unga och gamla personer, med psykiska handikapp, möjlighet att ta del av samhällets utbud.
Så jobbar vi med nyheter