Solen sveper in i den inglasade altanen vid vattnet på Renön i Piteå skärgård och Ingemar Carlsson är åter på hemmaplan efter sitt vidsträckta vandringsäventyr på brittisk mark.
- När man får distans till alla upplevelser växer de bara i styrka, säger Carlsson och serverar bryggkaffe.
- Men det är svårt att stanna upp. Jag har fått smak på strövtåg och det är nog bara en tidsfråga innan jag hittat på något nytt, säger han och ler
Packat och klart
Vagabond och äventyrare, aktiv börsanalytiker med eget företag - visitkortet inrymmer samtliga attribut.
Kortet kan också kompletteras med 65-årig Pitebo, gift med Annika och med tre vuxna utflugna barn.
- Egentligen är jag en ganska vanlig Carlsson som alltid gillat att promenera för motion och välbefinnande.
Men för sex år sedan hände något - och det hände under tv-programmet "Packat och klart" när ett inslag om vandringsresor visades.
- Det var då polletten trillade ner. Strax därpå tog jag och en kompis beslut om att vandra pilgrimsleden El Caminoi de Compostella, från södra Frankrike över Pyrenéerna och vidare genom norra Spanien.
Tomhetskänsla
Kompisen fick dessvärre förhinder - men det hindrade inte Ingemar Carlsson från att ta saken i egna händer, eller fötter.
- Jag var väl förberedd med både utrustning och fysik då jag ställde mig på startlinjen våren 2008.
35 dagar tog äventyret över 80 mil, som resulterade i mängder av kontakter med folk från jordens alla hörn och en egen utgiven cd-bok.
- Men när jag kom hem infann sig rätt snart en slags tomhetskänsla. Jag behövde något att se fram emot, planera, sikta mot.
Under en fotbollsresa till London, ett år senare, slank Ingemar och sonen Michael in hos en bokhandlare, där utgåvan "End-to-End" av Steve Blease som av en tillfällighet exponerade sin ryggtavla.
- Boken beskrev vandringsleder från Cornwall-regionen i sydvästra England, och ett rutmönster av leder hela vägen upp till sista utposten i norra Skottland, staden John O’Groats.
- Där och då när jag stod med boken i handen bestämde jag mig; "Det här är min grej. Den leden ska jag gå."
Spikrak fågelväg är sträckan något kortare än 180 mil - men ensamvandrare Ingemar Carlsson kom inte att följa det rakaste spåret.
- Jag har hoppat hit och dit i rutmönstret. När en led tagit slut har jag åkt buss till början av nästa. Men totalt blev det 180 mil eller för att vara exakt, 3,6 miljoner steg.
För att hinna med en dos av familjeliv mellan äventyren valde Carlsson att dela upp sträckan i tre etapper om 60 mil styck. Mellan de närmare månadslånga strapatserna reste han hem till Piteå för att "socialisera" sig med hustrun och övriga närstående.
- Jag har även haft möjlighet att jobba längs vandringsvägen, även om arbetet som börsanalytiker är lika mycket en hobby. Efter dagspassen har jag tagit in och bott på pubar, bed &breakfast, plockat fram min medhavda dator, läst på och levererat mina marknadsbrev. Det har fungerat alldeles förträffligt bra. Långa strapatser gagnar tankeförmågan.
Fotriktiga skor
Sträcklängderna har varit noga anpassade.
- Inte mer än 27-28 kilometer per dag, och det är främst för att spara knäna.
- Jag har också alltid tagit mig tid att stanna upp och njuta vid alla pärlor längs vägen, vid byggnader, dramatiska landskap, vackra böljande hedar, pittoreska pubar, exotiska katedraler, kyrkor och en gång på en fårauktion med flera hundra tusen lamm närvarande.
Femton kilo packning har följt med i ryggsäcken.
- Det har bara varit det nödvändigaste. Ett kilo bärbar dator och sedan minimalt med kläder som jag handtvättat allt eftersom.
- Vandringsskorna är den viktigaste utrustningen. De har fungerat som två bra kompisar även om fötterna tillfogats ständiga blånaglar.
Att ensamvandra har inte varit något problem för Ingemar Carlsson.
- På pilgrimsleden i Spanien fanns det folk överallt att träffa. Här var det betydligt mera tunnsått med vandrare. Däremot är britterna ett fantastiskt trevligt släkte, humoristiska och välkomnande vart än man mött dem.
- Det är välbefinnande att uppleva saker själv. Den som mediterar kan säkert förstå känslan av förnöjsamhet, känslofrid, att bara vara och liksom flyta fram i tillvaron. Det är häftigt.
- Jag har också skrivit en del under resans gång. Eventuellt utmynnar det i en bok så småningom, om kända personer, döda eller levande som bott eller verkat längs vägen jag passerat.
Och vägen, eller leden, som Carlsson valde startade alltså i sydvästra England i regionen Cornwall och gick via Bristol-kanalen och gränstrakterna mot Wales upp mot Birmingham-distriktet, som blev slutmål för etapp ett.
Den andra etappen tog vid där ettan slutade, norrut genom Midlandsområdet, på landsbygden mellan Manchester och Leeds, efter vackra kanalbankar in i Skottland och upp till Edinburgh, där andra etappen avrundades. De avslutande 60 milen följde rutmönstret från Edinburgh, ända upp till John O’Groats, den yttersta nordliga punkten på det skotska fastlandet.
Aldrig vilse
- Jag har aldrig varit vilse, även om det rätt ofta varit upplagt för att gå fel. Men med kartan ständigt till hands har det alltid gått att korrigera i tid, säger Carlsson.
- Vädret var mestadels acceptabelt. Visserligen regnade det ofta, men skurarna var som regel korta och snabbt överstökade.
- Dyrt? Tja, förutom flyg till och från Storbritannien får man räkna med 500-600 kronor per övernattning plus sedvanliga matkostnader. Men i jämförelse med traditionell båt- eller husbilsemester, inklusive stor kapitalinvestering, är det nog förhållandevis billigt.
Ingemar Carlsson har även försökt värva sponsorer under resans gång till ett välgörenhetsprojekt "Bridge to water", som handlar om att skaffa stöd för brunnsborrningar i Sri Lanka som Rotary-klubben i Piteå är med och backar upp.
- Hemmavid fortsätter jag att jobba för projektet. Jag fortsätter också att avrunda varje arbetsdag på kontoret på Målargatan med 10-12 kilometers promenad. Jag vill vara i form om det dyker upp något nytt vandringprojekt, säger Ingemar Carlsson.
Inte helt uteslutet att tånaglarna då ska nötas blå i norra Indien eller Nepal.