Dragracingprofilen Torbjörn Persson, med ett långvarigt engagemang inom SHRA Luleå, var själv i raggarsvängen 1987 när en jämnårig pojke som gick i samma skola som honom släpades till döds under en raggarbil. "De åkte raggarbil, men var inte med i raggargängen", säger han.
Det var svarta tidningsrubriker måndagen den 4 maj 1987 efter att en 17-årig pojke från Luleå släpats till döds under en bil i Öjebyn natten mot lördagen.
Pojken satt med i en av två raggarbilar från Luleå som varit och kört i Piteå. En av bilarna, en vit Chevrolet Impala, blev förföljd av en svart Buick där en av passagerarna tidigare blivit misshandlad av ägaren till Impalan. Ägaren hade tidigare fått stryk som en vedergällning för misshandeln och han var rädd för gänget i Buicken skulle göra något värre med honom.
"Vi försökte hela tiden komma ifrån Buicken, men den följde efter oss hela tiden. Vi lyckades vid något tillfälle skaka av oss Buicken, men den kom i fatt senare", berättade ägaren till Impalan under rättegången.
Samma fredagkväll, den 1 maj, var 17-årige raggaren Torbjörn Persson från Luleå också och åkte bil i Piteå. Han såg inget av händelsen, men minns mycket väl historien som det pratades om efteråt.
– Jag förstår att de blev livrädda när bilen körde upp vid sidan och skulle preja dem. 17-åringen hoppade ut från bilen och upp på motorhuven, säger Torbjörn Persson som var raggare under lång tid och senare blev dragracingprofil och engagerad inom SHRA, Swedish Hot Rod Association, i Luleå som bland annat driver Piteå dragway.
En ung kvinna var chaufför och den berusade ägaren som var 18 år satt bredvid. Han berättade att han i rädsla för Buick-gänget greps av panik och gasade med sin vänstra fot så att Chevroleten accelererade upp till cirka 70 kilometer i timmen med den 17-åriga pojken på motorhuven. Sedan bromsade han hårt. 17-åringen föll av och bilägaren tryckte än en gång gasen i botten och färden fortsatte cirka 2,5 kilometer.
"Jag var rädd för besättningen i Buicken och vad de skulle göra. Jag var också skräckslagen över att vi kört över honom", förklarade flickan under tingsrättsförhandlingen.
Hela bilen började att hoppa efter en stunds färd.
"Jag trodde det var punktering. Det började att lukta bränt. Vi måste stanna, eftersom det inte gick att köra längre. Då förstod jag vad som hänt", berättade bilägaren i tingsrätten.
Ungdomarna chockades svårt i det som i media skulle kallas för ett raggarbråk som skördat ett dödsoffer. Torbjörn Persson minns att händelsen fick stor uppmärksamhet, men själv håller han inte med om att det skulle rört sig om ett bråk mellan två raggargäng.
– Jag skulle inte vilja kalla de här personerna för raggare. Visst, de åkte raggarbilar men de var inte på raggarklubbarna. De umgicks i sina gäng och bråkade med folk.
Efter den tragiska olyckan hade Piteå-Tidningen en intervju med Birger Eriksson från Älvsbyn som 14 år tidigare var inblandad i en händelse som hade likheter med den fruktansvärda olyckan på E4 i Öjebyn.
– Jag hade tur. Det kunde ha slutat för mig precis som för 17-åringen i Öjebyn, sa Birger Eriksson.
Birger Eriksson var 29 år när han släpades genom gatorna i centrala Älvsbyn, den här gången med berått mod. Först efter en kilometerlång färd lyckades han slå sig loss. Han var då skinnflådd på hela vänster sida av ryggen och axeln. Ett knä, en fot och ett öra var tilltygat och stora hårtussar var bortryckta från huvudet. Upprinnelsen till händelsen var ett bråk mellan några Älvsbyungdomar och två billaster Luleåraggare.
– Jag fattar än i dag inte att dom kunde bära sig åt på det sättet.
Efter att en 17-årig dött när han släpades under en bil i Piteå 1987 publicerade PT en intervju med Birger Eriksson som 14 år tidigare blev släpad efter en raggarbil.
Efter dödsolyckan intervjuades 17-åringens pappa i tidningen där han sa att det var en engångsföreteelse att sonen åkte med och att han inte alls var någon raggare. Torbjörn Persson som gått i samma skola och är jämnårig med den förolyckade pojken instämmer.
– I media blåstes det upp som ett raggarbråk, men han var absolut inte någon raggare. Det var bara en tillfällighet att han följde med sin storebror i bilen. Hans storebror var inte heller någon raggare även om han umgicks med dem. Jag vet inte varför han skulle hoppa upp på motorhuven. Om han skulle visa sig på styva linan för de andra. Det var helt tokigt.
Torbjörn Persson har förståelse för att pappan inte ville att sonen skulle förknippas med raggare som enligt honom hade ett oförtjänt dåligt rykte på den tiden.
– Många såg raggare som hemska, men alla raggare tog hand om varandra. Visst var det mycket fylla, men jag har aldrig känt någon rädsla när jag varit på raggen. Nog har det varit bråk, men det sker fyllebråk på krogen också.
På 1970-talet skakades raggarkulturen av interna bråk mellan olika gäng. Bland annat skedde bråk mellan raggare från Luleå och Piteå. Enligt Torbjörn Persson hade den sortens uppgörelser försvunnit på 80- och 90-talet.
– På 70-talet var det vanligt med bråk mellan Luleåraggare, Kalixraggare och Piteåraggare. Visst fanns det bråkiga gäng på 80-talet också, men det var aldrig bråk mellan olika grupperingar. I så fall var det mellan individer eller mot knarkare. Ingen raggare tyckte det var fel att slå en knarkare på den tiden.
I november 1987 dömdes både bilägaren och flickan som var chaufför till vållande till annans död och vårldslöshet i trafik. Föraren som förföljde deras bil dömdes till en månads fängelse för ofredande och olovlig förvaring av alkoholdryck.
Både den unga kvinnan som var nykter och körde och ägaren som satt bredvid dömdes av Piteå tingsrätt. Kvinnan fick dagsböter och villkorlig dom för vållande till annans död och vårdslöshet i trafik. Mannen dömdes till två månaders fängelse för grovt vållande till annans död och grov vårdslöshet i trafik. Tingsrätten förstod att mannen kände fruktan för vad gänget i Buicken skulle göra med honom, men att gasa och bromsa var oförsvarligt enligt tingsrätten som menade att han borde ha besinnat sig. Tingsrätten ansåg inte heller att den kvinnliga chauffören som höll i ratten inte kunde undgå ansvar för vållande till annans död då hon borde ha ingripit för att hindra färden. Brottet ansågs däremot inte som grovt.
Föraren i den svarta Buicken, där 17-åringen åkte med, dömdes för ofredande då han på uppmaning av medpassagerarna, förföljt bilen. Tingsrätten ansåg att han agerat synnerligen hänsynslöst.
Hovrätten skärpte straffen för de som tidigare dömts i tingsrätten.
Domen överklagades till hovrätten som i mars 1988 skärpte tingsrättens dom och gav bilägaren sex månaders fängelse. Kvinnan som satt på förarplatsen överklagade hela vägen till Högsta domstolen, HD, då hon menade att hon inte hade någon möjlighet att ingripa mot mannen bredvid. HD valde att fria henne från allt ansvar då de menade att hon under dessa omständigheter inte skulle kunna förhindra olyckan.
"Hennes underlåtenhet att trampa på bromspedalen kan därför inte läggas henne till last som ovarsamhet."