Det var den 19 oktober 1917, efter att två regeringar tidigare fällts, som Nils Edén, som ledare för liberalerna, tillsammans med socialdemokrater som ministrar, tog över regeringsinnehavet.
Nils Edén stod i spetsen för den liberalsocialdemokratiska koalitionen åren 1917-1920. Under den tiden tog regeringskoalitionen fram den historiska rösträttspropositionen, vilken 1921 ledde till det första demokratiska valet i Sverige.
Nils Edén och Hjalmar Branting arbetade också tillsammans i arbetsrättsliga frågor och fällde konservativa förslag, vilka syftade till att försvåra fackföreningarnas arbete.
Men regeringen tog även beslut om åtta timmars arbetsdag, en stärkt ställning för kvinnan, förslaget om dödsstraffets avskaffande, en ny fattigvårdslag, en ny vattenlag och en större skolreform.
Även på det utrikespolitiska planet skedde viktiga kursändringar. Regeringen tog ställning för att Sverige skulle gå med i det nybildade Nationernas Förbund.
Det var andrakammarvalet 1917 som gjorde att Nils Edén, liberalerna, Hjalmar Branting och arbetarrörelsen kunde bilda regering. Hittills enda gången Sverige har haft en liberalsocialdemokratisk koalition.
Nils Edén var son till rektor Per Olof Edén (1830–1903) och Matilda Kristina Clausén (1838–1921), dotter till Johan Clausén och Elisabet Margareta Granlund.
Nils Edéns far var en framstående skolman i Piteå, rektor i 41 år och mannen bakom läroverksbyggnaden 1894. Han var konservativ till sin politiska uppfattning och politiskt engagerad på en rad områden, bland annat en tid som ordförande för Piteå stadsfullmäktige, ledamot i landstinget, satt i kyrko- och skolrådet.
Dessutom var han kamrer och verkställande direktör i Piteå sparbank och ledamot i Norrbottens enskilda bank.
När Per Olof Edén gick ur tiden, efter att ha drabbats av hjärnblödning, var hans närmaste maka samt sönerna Nils, då docent i Uppsala, Johan, försäkringsinspektör och dottern Amalia.
Om tiden i Piteå har Nils Edén bland annat berättat att pappan hade många skulder från studieåren, för bosättning och borgensförbindelser för kamrater, Vid sidan av rektoratet hade han en bisyssla, som kamrer för sparbanken. Först när pensionsåldern stod för dörren nådde han fram till att bli skuldfri.
Han tyckte att livet i Piteå var stillsamt och enahanda, i synnerhet under den långa vintern och för ungdomar.
Första båten till Piteå på våren utgjord också en viktig händelse för den unge Nils Edén. Den och saluterades. En del av stadens fäder skyndade att prova restauratrisens mat med vårens primörer medan fruar och barm fick smaka på apelsiner, då en läckerhet som utportionerades i klyftor eller på sin höjd hälften.
Edén gifte sig 1904 med Marja Wallmark, med vilken han hade tre barn; Lars, Brita och Per Olof.
Efter studier i Piteå, Luleå och Uppsala blev han småningom docent i historia och sedan professor.
Han invaldes hösten 1908 som Uppsalavänsterns riksdagskandidat i andra kammaren. Sedan blev han Liberala samlingspartiets gruppledare i andra kammaren. Åren 1913 till 1917 var han ordförande i Konstitutionsutskottet, och ordförande i folkomröstningskommissionen 1920–1923, Han blev juris hedersdoktor 1928.
I valet till andra kammaren 1917 förlorade högern stort. Liberaler och socialdemokrater vann framgångar. Kungen och drottningen försökte i det längsta undvika en regering med dessa båda antirojalistiska partier. Till en början ville man kalla Edén som regeringsbildare på villkor att socialdemokraterna hölls utanför, men Edén kunde inte acceptera dessa inskränkningar. Efter en del taktikspel, med försök att få högern inblandad, tvingades Gustav V att kalla liberalen Nils Edén för att bilda koalitionsregering med liberaler och socialdemokrater. Därmed fick parlamentarismen sitt slutgiltiga genombrott i Sverige.
Edén avkrävde kungen löfte om att inte stoppa ett regeringsförslag om allmän rösträtt och att han utan egna synpunkter godkände de statsråd som statsministern föreslog.
Efter en del interna motsättningar inom den egna riksdagsgruppen, kring ett alkoholförbud, blev motsättningarna akuta. I maj 1923 sprack partiet och förbudsmotståndarna bildade eget parti, Sveriges liberala parti, till vilket Edén anslöt sig. Ganska snart därefter beslutade han sig för att lämna politiken och fick då landshövdingeuppdraget i Stockholms län (1920–1938).
En annan statsminister med Piteåanknytning var Erik Gustaf Boström, statsminister 1891-1900 och 1902-1905, och representant för Lantmannapartiet. Fadern var lagmannen Eric Samuel Boström, född i Piteå och bror till professor Christopher Jacob Boström. Det som blev Boströms fall var unionsfrågan, där han hade en kompromisslös hållning gentemot norrmännen.