95-årige Per-Åke minns när Flamman brann

Natten till den 3 mars 1940 detonerade en bomb på den kommunistiska tidningen Norrskensflamman i Luleå. Fem personer dog, varav två barn. Attentatet är det största terrordådet i modern svensk historia, endast jämförbart med Drottninggatan 2017. Bland de skyldiga fanns flera militärer och en journalist, anställd på Norrbottens-Kuriren. Bland anstiftarna fanns också Luleås polischef. 

95-årige Per-Åke Sundkvist minns terrordådet tydligt. Han var 17 år, och hörde om det via grannens radio. 

– På den tiden drevs radion med bilbatteri. Vårt var slut, så vi gick över till grannen. Det var då vi fick höra det. "De har sprängt Norrskensflamman", sa de.  

Dådet skakade Luleå. Som aktiv i Sveriges kommunistiska ungdomsförbund arbetade Per-Åke Sundkvist för Flamman, både genom att samla in pengar till tidningen, men också genom att dela ut den, vilket var farligt. 40-talets Sverige präglades av kommunistskräck, och trots sorgen efter dådet vågade Per-Åke och hans vänner inte prata om det. 

– Man tordes inte säga något. Vi var rädda. Alla kommunister åkte in i Storsien.

Storsien var ett interneringsläger utanför Vitvattnet. Här spärrades svenska kommunister in efter att ha förts bort av militären. När Flamman trycktes delade Per-Åke ut tidningen inne i lägret, där han maskerad tog sig in under natten. 

Per-Åke Sundkvist växte upp i Trångån i Morjärv. Tillsammans med elva syskon hjälpte han till att sköta torpet. Efter attentatet mot Flamman cyklade han åtta mil till Luleå för att närvara vid offrens begravning. Det var 40 minusgrader.

– Jag och närmaste grannen, Halvard Ekman, for från Trångån klockan tre på morgonen, berättar han. 

Fler anslöt sig efter vägen, som gick över Morjärv, Töre och Råneå. 

– När vi kom fram till Luleå var vi 30 stycken. I varje by stod folk och väntade. I Niemisel hade de gjort upp en stor eld där vi kunde värma oss och äta, minns han. 

Men något sista farväl till offren fick Per-Åke Sundkvist aldrig ge. Kommunister förbjöds att delta. Per-Åke och hans följe fick vänta i kylan utanför Folkets Hus. 

– Vi fick inte komma in och ge vår sista hälsning, säger han. 

Inte heller tilläts begravningståget gå genom Luleå, som brukligt. I stället tvingades man runda stan, i 40-gradig kyla. Än i dag minns Per-Åke Sundkvist tystnaden i tåget. 

– Det var helt tyst. Ingen sa något. Jag har aldrig sett så många människor på en begravning.