Politikers försiktighet med att “fråga publiken” beror antagligen på att publiken har en förmåga att ställa till det. Ett varnande exempel (för politiker som vill jobba ostört) är Helsingborg. Där röstade nittiosex procent! mot den moderatledda kommunledningens snilleblixt att sälja kommunens energibolag för litet snabba cash. Idioti, tyckte folket som tänkte i flera led.
Helsingborg fick rubriker, men Kalixbornas inställning till skatter slog nog världen med större häpnad. Medborgarna fick rösta; sänkt skatt, höjd skatt, oförändrad skatt. Det här var i början av 2000-talet och dåvarande kommunalrådet och miljöpartisten Peter Eriksson fick diagnosen “galen”. Självklart skulle Kalixborna rösta för sänkt skatt. Tog de chansen? Icke. En överväldigande majoritet på sjuttioen procent var nöjd med skatten. Tretton procent ville till och med betala mer! Politiker gnuggade sig i ögonen.
Kalixborna gick kurs och upptäckte att det fanns ett samband mellan välfärd och skatt. Sänkt skatt, sänkt välfärd. Något en omvänd moderatledare Ulf Kristersson nyligen börjat misstänka, guidad av sin nyfunna vän, vänsterbacken Jonas Sjöstedt som plötsligt blivit spelbar i matchen mot Löfven. Kristersson lever fortfarande i tron att han vann valet och blev lurad på statsministerposten. Det gör honom tvärilsk.
Kalix är Kalix, men folk är som folk är mest. Vad skulle medborgarna ha sagt om de fått rösta om 240 miljarder i skattesänkning? Så mycket mer, omräknat i dagens penningvärde, fick Moder Svea in i skattkistan för tjugo år sedan. Ekonomen Markus Kallifatides, är den som räknat. En helljokes massa kronor att lägga på skola, vård och omsorg, försvar, poliser, vägar och järnvägar.
Moder Svea har steg för steg blivit 240 miljarder fattigare samtidigt som en grupp, framför allt de mest välbärgade, blivit 240 miljarder rikare. Miljarderna har inte försvunnit ner i ett svart hål, dom har försvunnit ner i privata fickor och investerats på Börsen, i fastigheter och annat som skapar kapital och ökande ekonomiska klyftor och ger Sverige flest miljardärer i Norden. Och inte med bästa illvilja i världen kan påstås att de försvunna miljarderna är invandrarnas fel.
Å andra sidan kan vi på valdagen rösta för eller emot skattesänkningar, vinster i välfärden, utförsäljning av gemensamma tillgångar och då röstar majoriteten faktiskt för. Inte alls som i Kalix.