Man skulle kunna tro att bårhuset är en tyst plats. Det är det nästan, men kylaggregaten surrar, dörrarna står öppna och utanför hörs trafiken och fåglarna. Det som lever. Här inne finns tolv personer, men bara tre som andas. Monica Lindquist och Börje Olofsson säger inte mer än vad som behöver sägas – jag säger ingenting.
Det är inte tyst inne på bårhuset, men det känns tyst. I ett kaklat rum intill kylrummet, intill kapellet på Piteå sjukhus, står två kistor öppna. Monica och Börje har vita rockar på sig när de varsamt kistlägger först en person, sedan en till, för en vila som aldrig ska ta slut.
– God natt nu. Sov så gott, säger Börje och stryker mannen över pannan och de buskiga ögonbrynen, innan kistlocket läggs på och skruvas igen.
– Jag behandlar alla döda som de levande. Jag pratar med dem, säger hej. Det är väl mitt sätt att tackla det antar jag, säger Börje när vi sitter i bilen på väg från sjukhuset till Hoppets kapell vid kyrkogården inne i stan.
Han jobbade som vaktmästare i Norrfjärdens församling innan han rekryterades till Piteå begravningsbyrå för fyra år sedan. När han öppnar dörren till kapellet, rullar lyften mot bårbilen och tar ut kistan för att skjuta in den i en av kylarna, är det med van hand.
–Visst är döden alltid sorglig, men vissa sorger är tyngre än andra. Som i det här fallet, en ung person som valt att inte fortsätta leva. Det är speciellt när unga går bort, säger Börje.
Han säger hej då innan han mjukt stänger dörren till kylen.
På Piteå begravningsbyrå jobbar fyra personer. Börje Olofsson, Monica Lindquist, Majvor Lind Almkvist och ägaren Peter Gleerup. Det är inga kunder här just nu och det småpratas bakom receptionsdisken, Bruce Springsteen har fyllt 70 år.
– Visste ni att han aldrig jobbat en dag i sitt liv, utom med musiken? Ändå sjunger han om arbetarrörelsen, han säger det i dokumentären på Netflix, säger Börje Olofsson och skakar på huvudet.
Det låter kanske krasst, men jag trodde inte att man log på en begravningsbyrå. Att det gick att skämta.
– Men vi måste skratta. Inte åt de avlidna eller de anhöriga så klart, men vi hittar andra saker att skratta åt. Vi kan prata om vad som helst med varandra, saker som får en att må bra eller om man behöver prata ut om någonting som hänt. Vi hjälper varandra, säger Monica Lindquist.
Hon har jobbat på begravningsbyrån i 20 år. Innan jobbade hon i Piteå församling. Hennes dotter frågade henne en gång om det här verkligen var hennes dröm, att bli begravningsrådgivare, och det får henne att skratta.
– Nej, det var det väl inte. Men det blev så. Jag säsongsjobbade på kyrkogården när jag var arton, vi grävde gravar, skottade snö och så där. Sen hamnade jag i församlingen som vaktmästare och där jobbade jag i 19 år innan jag började här och det ångrar jag inte, säger hon.
Vi sitter i rummet där hon vanligtvis träffar anhöriga för att planera begravningar. På bordet ligger laminerade prislistor, ett ännu inte ifyllt Livsarkiv, en låda med näsdukar och en skål med godis. Hit kommer personer i olika sorgefaser. Någon har förlorat en 92-årig förälder efter en lång tids sjukdom, andra hann aldrig säga hej då till sin dotter. På andra sidan bordet sitter alltid Monica eller någon av hennes kollegor.
– Vi hjälper människor när de har det som allra svårast. Det är så viktigt, och fint. Det är en sista stund som inte går att göra om. På många andra jobb får man ju göra fel men det får ju inte bli fel här. De lämnar allt i våra händer.
Klockan är ett och hon har ett avtalat möte med två anhöriga. Tillsammans ska de planera begravningen av deras make och pappa. De ställs inför tusen val, och Monica får visa vägen genom pärmar av kistmodeller, urnor, blomsterarrangemang och symboler till dödsannonsen. De fastnar för en kista. Modellen heter ”Transport”.
– Måste den heta så? Det känns lite tråkigt. Men den var ju fin, säger makan.
När de planerat begravningen, bokat kapell, datum och förrättare och gjort klart dödsannonsen är det åter bara jag och Monica kvar i rummet med näsdukarna. Jag känner sorg för en man jag aldrig träffat. För henne är det vardag, även om det så klart påverkar också henne. Att bemöta människor i sorg är inget man kan riktigt kan lära sig, menar hon, det måste finnas i en.
Blir det lättare?
– Det blir svårare. När jag började här var jag ung, nu har jag har en egen familj. Jag påminns hela tiden om hur sårbart allt är, att allt kan vända i ett ögonblick. Jag är närmare de som går bort, jag kanske gick i skolan med dem eller deras anhöriga. Det kan vara en bekant vars barn begått självmord eller varit med om en olycka. Det blir bara tyngre ju äldre man blir.
Förra året var ett synnerligen jobbigt år, berättar Monica.
– Det var många barn och ungdomar som gick bort, många som valde att ta sitt liv. Många jag kände som förlorade sina nära. Alla sorger är svåra men det är så klart mer naturligt när äldre människor dör. När de är unga… det är ledsamt. Också för mig. Man börjar fundera så mycket på vad som är meningen med allt det här. Självmord går att förhindra, ändå märker jag att det ökar bland de vi begraver, under de åren jag jobbat här. Det känns så himla onödigt.
Börje Olofsson är på väg till nästa kapell. På väg till Norrfjärden finns en kista kvar i bårbilen. På locket sitter ett kistkort, där står namnet på den döde och hans personnummer.
För Börje räcker det inte med ett personnummer. Han frågar alltid de anhöriga om var deras pappa jobbade, vad deras dotter tyckte om att göra, hur den döde var som person.
– Ibland undrar de varför jag gör det. Jag brukar svara att jag vill veta vem jag begraver. Om personen var lastbilschaufför kan jag titta på hans grova händer och förstå hur många lastbilsrattar han har hållit i. Om det var en lärare kan jag tänka på de hundratals elever han eller hon hade, som sen ska bli läkare eller städare eller vad som helst. Allt handlar om liv, och det ska vara värdigt.
Därför slänger han inte igen bårbilens baklucka innan han åker. Därför gasar han inte iväg från Norrfjärdens kapell. Och därför är det, enligt honom själv, inget konstigt i att han varit med och kistlagt både sina fastrar och sin egen mamma.
– Det är ett privilegium. Och ett otroligt förtroende. Att få vara den sista som säger hej då.