Foto: Jennifer Sjödin
Hon har valt att berätta om sitt missbruk anonymt, vi kallar henne för Lisa. Hon är en medelålders kvinna bosatt i Piteå kommun. För drygt ett år sedan nådde hon en gräns där hon insåg att alkoholen kommer ta hennes liv – om hon inte slutar.
Lisa berättar att hon har varit nykter större delen av sitt liv men levt i miljöer där alkoholen varit ett problem. Hon växte upp med en förälder som drack för mycket och gifte sig sedan med en man som visade sig vara alkoholist. Även i nästa relation blev alkoholen ett problem, men då var det Lisa som drack.
– Jag blev tillsammans med en man som efter ett tag visade sig vara väldigt aggressiv och om vi var på fest så drack jag alltid för mycket för att jag skulle få slippa tänka på vad han tyckte och tänkte hela tiden. Han kunde få utbrott och hade åsikter om allt, hur jag var och hur jag klädde mig, berättar hon.
Förhållandet tog slut och två år efter det blev hon inlagd för första gången på psykiatrin. Hon berättar att hon har upplevt många trauman i sitt liv som blivit en posttraumatisk stress.
– Jag hade stora sömnsvårigheter och behövde ångestlindrande. Jag fick medicin mot depression för att jag skulle kunna sova och då blev jag bättre.
Men så drabbades hon av flera allvarliga sjukdomar för drygt fem år sedan där hon bland annat fick en hjärnskada som än i dag påverkar hennes liv.
– Mitt förstånd för följder försvann.
På grund av sjukdomarna var hon tvungen att sluta ta sina antidepressiva läkemedel vilket gjorde att hon återigen inte kunde sova. Till saken hör också att hon efter en magsäcksoperation inte längre blir bakfull.
– Det är jättekonstigt, men när jag dricker så blir jag inte bakis. Det är jättefarligt att inte bli bakfull, det är kroppens eget Antabus, säger hon.
Den här tiden i Lisas liv självmedicinerade hon med alkohol.
– Vi har alla orsaker till varför vi börjar dricka, inte ursäkter. Det är viktigt att säga. Min orsak var att jag hade ångest och jag kunde inte sova, jag fick ingen hjälp av sjukvården så jag drack i stället.
Till slut nådde hon en punkt där hon bestämde sig. Hon tog mod till sig och sökte hjälp hos sjukvården.
– Då fick jag till svar att jag måste vara nykter i tre veckor innan jag skulle få Antabus. Det är inte sant, men den här sköterskan tyckte det. Jag blev rädd och tänkte att jag kommer inte att bli hjälpt så jag åkte till bolaget och köpte en flaska vin.
Lisa drack också för att hon kände sig ensam.
– Jag drack i smyg och i perioder. Jag höll kanske på i fyra veckor innan jag var nykter i nio månader, sedan var jag i gång igen och då drack jag dygnet runt.
Hon använder kaffeglaset för att illustrera hur högt upp hon hällde i sprit kontra dricka för att hålla sig salongsberusad. I början var det bara en bit upp, men sedan blev det mer och mer och mer.
– Man blir ju tåligare men såklart blir man ju knök till slut.
En vårdag för flera år sedan blev hon inlagd på beroendecentrum vid Sunderby sjukhus.
– Jag var helt ensam en morgon när jag vaknade och tänkte att nu dör jag, jag kommer att supa ihjäl mig.
När hon åkte hem igen efter en vecka höll hon sig nykter länge, men en dag började hon dricka igen. Det gick i perioder, fram och tillbaka. Sen hände något i slutet av 2022.
– Jag minns inte ens anledningen till varför jag blev onykter igen. Jag började bara dricka. Jag köpte en flaska vin och tänkte att det är ingen fara men varje gång du börjar dricka desto värre blir det. Ångesten blir högre, du blir räddare och du får mer ont i magen. Sen dricker du mer för att du har ont i magen och så håller du på så. Jag drack från morgon tills jag gick och la mig. Min sambo visste att jag drack, men inte i den extrema mängd som det var. Jag gömde flaskor och jag ljög. Det är en fruktansvärd del av sjukdomen, du ljuger fastän du inte vill.
Hon kommer ihåg en gång när hon bad sambon vänta utanför en affär för att hon skulle springa iväg och köpa ett par nya strumpbyxor, men gick i stället in på bolaget och köpte en flaska sprit.
Lisa kände sig kidnappad av alkoholen.
– Om det var slut en söndag kanske man drack folköl eller något annat, men det räckte ju inte. Sen kunde jag inte gå till Systembolaget klockan tio, då förstod de ju att jag är alkoholist så jag gick dit klockan elva för då intalade jag mig att de inte skulle förstå det. Men naturligtvis förstår de som jobbar på bolaget att man är alkoholist om man går dit och köper fyra helrör i veckan.
Det här var en väldigt ångestladdad period, men vändningen kom en vintermorgon för drygt ett år sedan när hon återigen bestämde sig för att söka hjälp för sitt missbruk.
När hon blev inlagd den här gången blåste hon nästan 3,0 promille, men hon minns att hon stod upp och pratade trots den höga promillehalten. Den tiden på beroendecentrum upplevde hon som otroligt långsam.
– Varje minut var som en timme och varje timme var som en halv dag. Det höll aldrig på att ta slut, jag hade sådan panik.
Hon var inlagd ett och ett halvt dygn och under den tiden hörde hon inte av sig till någon, inte ens sin man. Hon ville inte att någon skulle tycka synd om henne. Däremot så bad hon honom att gå igenom alla skåp och slänga alla flaskor som fanns gömda.
– Han hällde ut alla han hittade, men man gömmer så väl. För fyra månader sedan hittade jag den sista flaskan.
Det tog lång tid innan hon nyktrade till, men när hon till slut blåste noll kom tårarna.
– Alltså den befrielsen. Jag grät och jag grät, jag var så glad men samtidigt så ledsen för vad jag hade gjort mot mig själv.
Hon kände sig skör och oroade sig för hur det skulle gå hemma när hon skrevs ut. Förutom att hon fick träffa sin läkare på psykiatrin så gick hon också till öppenvården. Något hon beskriver som ett väldigt viktigt steg för henne.
– Jag hade inte abstinens i hjärnan, men i kroppen. Man blir orolig och förstår inte vad det är som händer, men på öppenvården förklarar de sådana saker. Alkoholen, eller om det är en drog du tar, gör att det riktiga livet sätts på paus och du reagerar inte på samma sätt som när du var nykter, berättar hon och fortsätter:
– Om någon närstående dör till exempel så bearbetar du det inte riktigt för allt fokus är på drogen. När ska jag få den? Hur mycket får jag? Har jag nog eller måste jag köpa mer? Hur ska jag ha råd att köpa mer?
Hon poängterar att det är alkohol som har varit hennes drog.
– Men alkohol är den farligaste drog vi har eftersom den är så socialt accepterad.
Den första tiden hemma var tuff. Hon mådde väldigt dåligt och hade mycket ångest.
– Jag var in på akuten kanske tre gånger efter det, jag var så skör. Trots att jag var så nybliven nykter alkoholist så skickade de ändå bara hem mig utan hjälp. Då hade jag lätt kunnat ta ett återfall.
Vad var det som stoppade dig?
– Främst var jag rädd för att förlora mina anhöriga för jag fattade hur nära det var tidigare. Sen hade jag varit med om att bli nykter igen och det var hemskt. Jag har varit sjuk på många vis i mitt liv och jag är ändå ganska tuff men det här dygnet alltså, det var fruktansvärt.
Hon har också lovat att vara nykter och det är viktigt. Sanningen gör att hon känner sig mer ansvarstagande, en sådan person hon vill vara. Just nu är Lisa inte rädd för ett återfall, men när hon låg hemma sjuk nyligen och svettades och frös om vartannat påminde ångesten henne om hur hon hade hanterat det för drygt ett år sedan.
– Då hade jag varit full. Jag är jättetacksam och jag är väldigt ödmjuk inför att jag inte har tagit ett återfall för det kan hända vem som helst.
Det var ett stort ögonblick och Lisa var lättad när hon fick ta emot sin årsmedalj som nykter. Hon är tacksam över allt stöd hon fått och hon går fortfarande på möten hos anonyma narkomaner (NA) flera gånger i veckan.
– Jag har levt i nykterhet i ett år, vi har de som har varit nykter i 23 år som går på möten tre gånger i veckan. Alla behöver fortfarande det här för du blir aldrig frisk, men du tillfrisknar och det blir lättare. Det är värst i början men det är då du är som viktigast för gruppen för du påminner om allting som vi behöver påminnas om.
– Anledningen till att jag vill berätta är att ingen ska sitta hemma och tro att det inte finns hjälp att få.