Maud Nordvall tar emot på sitt kontor i Herrgården vid Strömbackaskolan. Hon började som dövblindombud för 20 år sedan, men tjänsten har funnits i Piteå kommun sedan 70-talet.
– Jag tror att Piteå är den enda kommun i Sverige som har den här typen av tjänst, säger Maud Nordvall.
En orsak till det är sannolikt att det länge funnits skola för hörselskadade i Öjebyn.
Dövblinda är ingen homogen grupp eftersom graden av funktionsnedsättning varierar. Den som exempelvis föds dövblind kan inte lära sig teckenspråk. För den gruppen är det beröring i form av taktila tecken som gäller.
– Jag jobbar inte med den gruppen. Däremot med döva där synproblemen uppkommer senare i livet, berättar Maud Nordvall.
Ofta är det ushers syndrom som finns i flera varianter och som krymper synfältet eftersom.
De flesta människor har sett synskadade/blinda ta sig fram med en vit käpp. Kanske har inte lika många lagt märke till att en del käppar har röda tejpbitar.
– Det visar att personen också hör dåligt.
Maud Nordvall har själv inga syn- eller hörselnedsättningar, men intresset för att lära sig teckenspråk blev verklighet när hon var i 30-års åldern.
– Jag studerade två år på en folkhögskola i Leksand. Det är en teckenspråkig miljö där många av personalen är döva.
Hon lärde sig fort, men inte lika fort som sina då små barn som följde med.
– Teckenspråk är en fantastisk förmåga, men det skiljer sig en del åt i världen. Även i Sverige finns det olika dialekter. Är du från Dalarna undrade en döv efter min studietid, berättar hon.
Maud Nordvall betonar att hon inte är tolk utan ombud för personer med dövblindhet.
Så vad gör ett ombud?
– Det är väldigt varierat, men jag brukar säga använd mig till det ni vill. Jag är ledsagare vid behov, jag gör hembesök. Ibland utbildar jag anställda som är personliga assistenter eller jobbar på förskola och behöver tecken som stöd.
Hon gör också hembesök för att bryta isolering. För många dövblinda kan kontakten med omvärlden vara begränsad.
Två gånger i veckan är det teckenspråksträffar i Öjebyn i ett samarbete med ABF. Här träffas dövblinda och för att umgås och ta del av information från exempelvis olika samhällsaktörer.
– Ibland gör vi resor tillsammans. Vi kan göra det mesta, men musik fungerar inte. Det är ett härligt gäng med ett annat språk.