Eftermiddagsljuset silar in genom lerstänkta fönsterrutor och färgar Renöns krukmakeri i mjölkvitt. Utanför ligger Timviken stilla när Katarina Öquist med en bestämd armrörelse och ett "klatsch" fäster en klump fransk lera på drejskivan.
Det blå jeanstyget i hennes hängselbyxor täcks snart av damm och efter en liten stund är även glasögonskalmarna klädda i några lager lera.
– Det här krukmakeriet på gården är mitt lilla krypin, ett vattenhål där tiden försvinner iväg, säger Katarina som till vardags jobbar som affärsutvecklare för ett företag som verkar för nya innovationer inom mineral- och metallindustrin.
Huvudkontoret ligger i Berlin och Katarina är på resande fot 75 procent av sin tid, men när hon är hemma har drejskivan en speciell plats i hennes hjärta.
– Det bästa jag vet är att vakna utsövd för att dricka en kopp kaffe och gå ut i krukmakeriet och mäta upp en fet lerklump.
I sex år drev Katarina krukmakeriet Katarina K i en lokal efter Prästgårdsgatan. När hon stängde dörren till sin butik fick drejskivan, leran och verktygen flytta hem till garaget på Renön. Senare blev hon en av tio konsthantverkare bakom butiken Rabarber på Rådhustorget.
När Rabarber stängde blev det tyst om Katarina K.
– Tiden i krukmakeriet på Prästgårdsgatan är bland det bästa jag varit med om. Jag älskade ljuset i lokalen, alla händelser och kontakten med Piteåborna. Det var svårt att ta beslutet att stänga. Men jag drejade sex ton lera per år och det är ett tungt arbete. Kroppen hade inte orkat så många år till.
Genom åren har Katarina skapat bruksföremål som tallrikar, skålar, assietter och kannor till restauranger.
När kocken Johan Eriksson tände den vedeldade pizzaugnen på Kiosken pizza och vin hade Katarina drejat assietter och skålar till restaurangen och när nya Centrum korg började ta form fick hon på nytt en förfrågan.
De vita stengodstallrikarna med råa kanter bär nu upp rätter som råmarinerad röding med stracciatella och lammentrecôte med ramslökscrème.
Sammanlagt har det krävts 400 kilo lera och fem månader för att skapa dem.
– Jag har drejat tallrikarna för hand. Känslan för att få rätt storlek och vikt på dem sitter i händerna nu.
Katarina hade räknat med att göra dubbelt så många tallrikar som hon skulle leverera
– De spricker lätt under torktiden eftersom de är så pass tunna, men det har gått bättre än väntat och det har varit värt varenda minut. Det är lika mycket kärlek i varje tallrik.
Hon vill att gästerna ska få en förnimmelse av hantverket.
– Alla tallrikar är inte identiska och jag tycker själv att det är vitsen. Man ser att de är syskon och inte tvillingar.
Förklädet är nu stelt av torkad lera. Katarina skrapar bort det värsta med naglarna samtidigt som hon berättar om framtidsplanerna. Hon och hennes kompis Linda Isaksson, som har Heta hyttan, planerar att stå på Nolia tillsammans.
– Jag har tänkt skapa sådant som jag själv tycker är roligt att göra, som stora fat. Jag har hittat mitt formspråk och jobbar med att ändra någon mindre detalj. Jag kan leka med färg, en kant eller ett handtag.
Men det finns också drömmar som sträcker sig ännu längre in i framtiden.
– När jag går i pension fantiserar jag om att öppna mitt krukmakeri igen och kombinera det med ett kafé.
Om det blir så kommer fat och koppar med all säkerhet att vara drejade på plats.