I slutet av 1840-talet sattes den första ångsågen upp i Sundsvallsdistriktet, som blev signalen till Sveriges moderna ekonomiska storhetstid. Den tid som förflutit sedan dess har inneburit en revolution inom träindustriarbetarnas levnadsvanor. En av dem som hade minnen från genombrottsåren var Axel Hammarsten i Munksund, farfar till framlidne landshövdingen i Norrbotten, Erik Hammarsten.

Axel Hammarsten (1864-1948) var en av de män som bar tunga plank på axlarna och också var en dryg del av ansvaret för Sveriges utveckling från ett fattigmansland till ett lyckligt folkhem. När hans liv var som bäst var det möda och arbete.

Hammarsten började som 13-åring som spiksmedspojke i födelseorten, bruket i Robertsfors. Han hade en släkting som arbetade vid Alters bruk och som lockade honom dit. På den tiden var det en stångjärnssmedja i Altersbruk, där Axel Holm var förvaltare och smidesmästaren hette Eriksson.

Hammarsten placerades vid räckhärden i smedjan, men fick även uppgiften att gå, eller rättare sagt, springa, ärenden från bruket i Alter in till Piteå och tillbaka. På samma dag. Rekordtiden för en tur fram och tillbaka brukade vara fyra och en halv timme. Hammarsten har berättat att han hade en bror som klarade sträckan på en timme bättre tid.

Ärendena bestod i att bära telegram som skulle skickas eller hämtas, post man skulle ha och ibland var det pengar från banken. Under vinterhalvåret var det beckmörkt efter vägsträckan och någon belysning fanns inte vid den tiden i gårdarna.

Efter en kortare anställning vid Riksgränsbanan fick Axel Hammarsten år 1888 anställning vid Munksundsågen. Från sågen gjorde han under en sommar ett kortare avbrott för att delta i bygget av Piteåbanan. Där var förtjänsten 60 kronor för en tvåveckorsperiod. Det var en helt annan lönesättning än den han hade vid sågen i Munksund, där arbetet pågick dag och natt. Han arbetade från sex på morgonen till åtta på kvällen. Tolv timmars arbete för en dagpenning av 1,75 kronor.

Han var en tid hjälpsågare för att sedan bli försågare. Dagpenningen höjdes så småningom till 2,50 för tolv timmars arbete. Arbetet började då klockan sex på morgonen och pågick till klockan tio med en timmes rast. Sedan fortsatte arbetet till klockan tre varefter uppehåll gjordes under en timme varefter verksamheten pågick till klockan åtta på kvällen. För de som inte bodde i Munksund, exempelvis i Pitholm, innebar det att man inte var hemma förrän vid niotiden på kvällen.

Vid 63 års ålder slutade Hammarsten med sågningen och blev istället verksam som smörjare. I den anställningen blev han till 71 års ålder för att därefter, fram till 75 års ålder arbeta i barkbränningsgropen vid Fingermanholmen.

Efter 56 år i Munksundsbolaget tjänst fick han löfte att bo kvar i en av företagets arbetarbostäder. Han fick dessutom 240 kronor om året i pension.

Axel Hammarsten, då skriven i Altersbruk, vigdes den 31 maj 1890 med Severina Långström från Munksund. De fick tillsammans nio barn. Den äldsta Oskar Valdemar föddes i oktober 1890 i Altersbruk. De åtta efterföljande barnen föddes i Munksund. Det var Beda Ingeborg (1893), Axel Ruben (1894), Erik Martin (1897), Hilma Lovisa (1900), Elsa Maria (1903), dödfödd gosse (1905), Karl Sigvard (1908) och Gunnar Leontius (1910).

Severina Långström hade sedan tidigare en dotter, Hildur Severina, född 1888.