nder allhelgonahelgen gjorde Jasmin Bergman Örtblad, 27, egna lyktor och hängde upp dem kring den plats i skogen där hon och hennes man Lukas brukade göra upp eld och dricka kaffe.
Hon hällde upp en kopp svart kaffe till honom. Två sockerbitar i, precis som han drack det. En kopp med mjölk i till sig själv. Men hans mugg står orörd. Lukas dog nämligen i somras. Han blev 28 år.
– Jag ser honom överallt. I lägenheten, när jag sitter i datastolen som han byggde. När jag är i skogen och när jag går efter Kärleksstigen. Jag behöver ingen gravsten, för mig finns minnesmärken nästan överallt, säger Jasmin.
Hon och Lukas blev ett par sommaren 2016. Redan då var han svårt sjuk i sköldkörtelcancer som hade spridit sig. Han hade bestämt sig för att avsluta alla behandlingar och planera sin begravning när han träffade Jasmin och valde att fortsätta med cellgiftsbehandlingar och operationer för att få mer tid tillsammans med sin stora kärlek.
”När det inte går mer får det vara bra. Jag vill avsluta livet på ett värdigt sätt”, sa Lukas när PT träffade paret i februari i år.
Jasmin säger att deras relation blev speciell redan från början.
– Jag visste redan då att Lukas tid var begränsad och när man lever med sjukdom på det sättet finns inget utrymme för lögner eller tjafs. Jag hade längtat efter att få uppleva den här sortens kärlek. Det vi kände var för äkta för att väljas bort. Vi bestämde oss för att göra det bästa av tiden vi fick tillsammans.
Eftersom de inte skulle hinna spara pengar till ett bröllop startade deras vänner en insamling.
Paret gifte sig i februari 2018.
Den sista söndagen i juni i år vaknade Jasmin av att Lukas pratade i telefon. En kompis undrade om han ville hjälpa till att meka i en bil.
– Efter en liten stund kom han tillbaka för att hämta mopedhjälmen. Det sista han sa var att han älskade mig och hunden och jag fick en extra puss.
Det blev de sista orden som Lukas sa till Jasmin.
När han och hans kompis pausade för kaffe en stund senare böjde sig Lukas fram för att ta påtår. Plötsligt sprack ett blodkärl i strupen. Hans kompis slog larm och en ambulans var på plats inom fem minuter. Då var Lukas redan död.
– Det känns fint att det började som vilken dag som helst för honom och att det gick fort. Mardrömmen för Lukas var att vittra bort på sjukhus, att ha ont och vara beroende av maskiner. På det sättet var det skönt att det gick fort men det måste ha varit fruktansvärt för hans vän, säger Jasmin.
En stund senare knackade det på dörren till lägenheten. I trappuppgången stod en präst och en kurator.
Jasmin förstod ingenting.
– Jag tänkte aldrig att det kunde ha hänt Lukas något. Han var ju och mekade i en bil.
Resten av dagen är ett virrvarr av telefonsamtal och overklighet.
Dagen efter bestämde Jasmin sig för att hon ville se honom.
Hon rufsade till hans hår som han brukade ha det. Hade svårt att gå därifrån och lämna honom kvar.
– Redan då hade jag burit min sorg så länge och jag var tacksam för att han inte hade ont, att han inte behövde leva med dödsångesten längre. Men det smärtar mig att han är borta och jag var oförberedd på den fysiska saknaden, att lägga sig ensam. Att han inte säger att jag är fin, att jag inte får känna mig älskad varje dag. Vi levde så nära varandra och tog vara på varje stund.
När Lukas i perioder låg på sjukhus och Jasmin var där gjorde de sitt bästa för att ha mysigt. Dukade upp för lyxfrukost. Tände ljus, vek servetter och ställde upp paddan.
– Och på kvällarna sköt vi alltid ihop sängarna för att kunna hålla varandra i handen under natten, vi kallade det för att vi ”uttrade oss”. Vi använde mycket humor för att klara oss igenom vardagen, Lukas kunde vara ganska vass i orden och det var ett sätt för oss att kunna skratta åt allt.
Jasmin klickar fram bakgrundsbilden på sin mobil. Ett fotografi från deras bröllop lyser upp skärmen innan hon berättar om tiden efter Lukas död.
– Vi hade pratat om hur han ville ha det många gånger och han hade fyllt i det vita arkivet, men det var flera år gammalt. I efterhand kan jag känna att det var mycket som inte var nerskrivet.
Jasmin berättar att Lukas hade skrivit vilken musik han ville ha, att det skulle finnas vita liljor och att han ville bli kremerad.
– Men det var så mycket av det som blir bestående som inte stod. Vilken gravsten ville han ha? Skulle den vara stor eller liten? Spelade det någon roll? Det är så många val och jag har så många gånger önskat att jag kunde få bekräftelse på att det jag gör är rätt.
En sak som Lukas varit tydlig med är att det skulle vara två ceremonier.
En här i Piteå med hans nya vänner och en i Alingsås där han växte upp. Graven dekorerades med grankvistar, eftersom Lukas älskade sitt jobb i skogen. En snusdosa och mopedhjälmen fick också ligga kvar.
Efteråt ville Lukas att människor skulle samlas i all enkelhet.
– I Piteå grillade vi korv på ”vårt” ställe efter Kärleksstigen. Det är en av de finaste platserna vi visste, här hade vi en av våra första dejter här och gick ofta här med hunden, säger Jasmin.
Förutom att Jasmin förlorat sin man kom även den ekonomiska situationen ikapp henne.
Rätt snart blev det uppenbart att hon inte skulle kunna betala utgifterna kring begravningen.
Lukas hade varit sjukskriven en lång period. Jasmin är också sjukskriven sedan länge på grund av en neurologisk sjukdom. I dag är hon utförsäkrad. Därmed fanns inte mycket besparingar hos den lilla familjen.
Jasmin sökte hjälp hos kommunen.
Genom en begravningshjälp kan man få ekonomisk bistånd för att bekosta begravning och andra utgifter i anslutning till den.
– Jag fick en del av det godkänt, men fick betala en del själv också eftersom Lukas hade ett litet sparkonto. Jag hoppas att pengarna räcker till allt i slutändan, annars vet jag inte vad jag gör. Just nu är det där med pengarna den största stressen. Klassfrågan hänger verkligen med dig ända in i döden – och längre än så för den som blir kvar, säger Jasmin.
Jasmin berättar om sina erfarenheter av sin sorg i relation till andra.
En sak hon upplevt efter Lukas död är att en del människor har dragit sig undan.
– Jag tror att många är rädda för att säga ”fel” sak och för att göra en ledsen. Men Lukas är ju det enda jag tänker på, så det är inte konstigt att prata om det – men det är okej att prata om annat också. För mig värmer det när folk skickar bilder eller skriver om minnen som de har med Lukas. Det är lite som att jag får lära känna honom ännu mer, fast han inte är här. Vissa grejer är korkade och då får jag skratta lite mellan tårarna.
Några vänner till Jasmin valde att skicka en matkasse istället för blommor.
– Det är så mycket annat att fixa med den första tiden att det sista jag tänkte på var att orka gå till affären. Det var jätteuppskattat och det kan jag ge som ett tips till andra. Något annat jag tycker om är när folk lyssnar, istället för att försöka lösa mina problem eller berätta om sin egen erfarenhet av sorg. Jag blir glad av sms, men tycker inte att man kan förvänta sig att jag orkar svara.
Hon tror inte heller på att säga till en människa i akut sorg att den ska höra av sig om man vill prata eller ha hjälp.
Ansvaret måste ligga på de andra personerna.
En sådan ”andra person” för Jasmin är hennes lillebror. Han har rest upp till Piteå som ett extra stöd i tillvaron.
– Han ser till att jag kommer upp, duschar, äter och spelar spel med mig. Annars är det rätt svårt. Samtidigt som jag försöker vara duktig och reda mig själv känner jag maktlöshet. Saknaden river i mig. Elaka röster säger att jag är en börda och även om det vet att de har fel så drar jag mig för att be andra om hjälp.
För att göra vardagslivet lite ljusare har Jasmin tagit två kattmammor och deras fyra ungar från Kattakuten.
– Det är en glädje bara att titta på dem och det är skönt att kunna fokusera på något annat än sig själv. Jag önskar att jag hade ett jobb att gå tillbaka till, det hade betytt mycket mentalt.
Jasmin, som kommer från Stockholm och flyttade till Piteå för att Lukas bodde här, har inga planer på att återvända till sin hemstad.
– Just nu känns det för rörigt att flytta och även om mina vänner finns där har jag inte råd med en lägenhet. Det jag saknar mest, förutom Lukas, är ett eget socialt sammanhang. Men jag gör vad jag kan för att slå rot. Jag tycker om att vara här, för här levde Lukas och han har gett mig nya perspektiv på livet.