Varannan vecka rullar åskmolnet in över oss. Det är då vi tar nya prover på familjens älskade fyrbenting som har en livshotande sjukdom. Den här veckan har jag framgångsrikt skjutit känslorna ifrån mig, men när jag trampar hem på torsdagseftermiddagen för att passa veterinärtiden sköljer illamåendet över mig. Åskmolnet flyttar in i min mage och skickar blixtar åt alla håll.

Både vi och hunden kan rutinen nu. Prata kort med veterinären, ta blodprov och vänta. Medan vi håller andan inombords i väntan på besked ligger huvudrollsinnehavaren på golvet och halvsover medan vi vuxna i rummet försöker småprata om dagen eller saker vi sett på nyheterna och nätet för att få tiden att gå. En sak pratar vi inte om. Vad provet ska visa. Efter snart ett halvår av ovisshet har vi slutat att spekulera.

Så får vi ett försiktigt positivt besked och det är som om luften går ur mig. Att trycka bort oron, att möta ångesten på väg till veterinären och att hantera nya vändningar. Det vänjer jag inte vid.

Men nu har vi några dagar av lite lägre stressnivå. Några dagar vågar vi lita på att hon är ok. Med den vetskapen tar jag helg och önskar er en fin sådan.