Klockan är halv sju på kvällen och ett högintensivt intervallpass ska precis dra igång på Korpen i Piteå. Hopprep, skivstänger och pilatesbollar är redan utspridda i stationer när instruktören Anna Johansson drar igång träningen med en gemensam uppvärmning.
I knallorange träningströja ser hon ut som träningshälsan personifierad, men det finns en annan sida också. För 13 år sedan fick Anna diagnosen MS, multipel skleros.
– Jag hade haft sockerdricka i fötterna och benen i några dygn, men en morgon när jag skulle kliva upp kunde jag inte lyfta högerbenet ur sängen, det kändes som en köttklump, minns Anna.
Anna hamnade på akutmottagningen.
– Jag fick stanna kvar över natten för observation om situationen skulle försämras. De nämnde att det kunde vara en tumör i ländryggen.
Dagen efter gjordes en magnetkameraundersökning och en läkare berättade att de trodde att Anna hade MS.
– Jag visste knappt vad det var. Jag såg framför mig en äldre person i rullstol och undrade om jag skulle dö. Allt blev kaos inom mig.
När Anna fick sin diagnos hade hon träffat sin nuvarande sambo ett halvår tidigare.
– Han träffade en aktiv och frisk person och plötsligt klarade jag inte av vardagen. I början kändes det jättejobbigt, jag tänkte "stackars honom." Men han har betytt jättemycket för mig och stöttat mig genom allt. Barnen har också varit helt underbara!
Från aktiva dagar både privat och på träningsanläggningen tvärnitade vardagen. Anna blev sjukskriven och hade svårt att gå.
– Jag hade nervsmärtor och det gjorde ont när täcket nuddade vid benen. När jag skulle hämta något i garaget fick jag ta med mig mobilen, för det var inte säkert att jag kunde ta mig tillbaka.
Under månaderna som följde drömde Anna om en sak. Att kunna ta promenader i naturen igen.
– Med tiden förstod jag att det går att leva med MS. Det går att leva ett bra liv och takt med att jag blev bättre började jag längta efter att leda pass igen. Jag ville tillbaka som instruktör och det var en seger när jag kunde leda igen.
Anna säger att hon i dag har förlikat sig med att hon har MS.
– Det har varit en stor sorg att jag inte orkar leva som tidigare, att inte kunna vara lika aktiv och social. Det har också tagit tid att hitta en ny roll på min arbetsplats, men som tur är har jag en förstående arbetsgivare.
I dagsläget finns det inget botemedel mot sjukdomen.
Målet med de mediciner som finns är att bromsa utvecklingen av sjukdomen och att skoven inte ska komma lika ofta och vara lika aggressiva.
– De senaste åren har jag testat en medicin som jag får i droppform. Först två gånger per år och senare en gång per år. Nu är tanken att jag ska klara mig utan medicinering, eftersom jag svarat så bra på behandlingen, säger Anna.
Trötthet och depression är också en del av sjukdomen.
– Jag känner mig låg i perioder, men det är svårt att veta om det är sjukdomen, någon biverkning eller livet i allmänhet. Tröttheten går inte riktigt att förstå, vissa säger att den liknar utbrändhet. Ibland är det lätt att glömma att jag inte orkar som förr. Det syns ju inte på mig att jag är sjuk.
Att få diagnosen MS var en chock, men i dag säger Anna att det inte är så eländigt.
– Livet går vidare och jag har verkligen fått fundera över vad som betyder något. Jag får styrka och glädje av min familj och jag älskar mitt jobb. Det är världens bästa.