Ett år efter olyckan var Birgitta Östlund med i en tidningsartikel. Hon berättade om två brutna nackkotor och whiplashskadan som gjorde att hon aldrig fick sova en hel natt: "Jag sover ungefär två timmar. Sedan vaknar jag och då går jag upp. Det är ofta som jag duschar nacken för att mildra värken. Sedan tar jag en värktablett. Efter någon timme somnar jag. Och så vaknar jag efter ungefär två timmar. Så håller det på hela natten. Utan undantag."
Birgitta berättade också om ständig värk. Om depression, yrsel, dubbelseende, illamående och känslan av att vara oduglig då hon inte klarade av allt själv.
Men när hon medverkade i reportaget hade hon ingen aning om vilket svart hål hon var på väg ner i.
Där stannade hon i sexton år och numera delar hon upp livet i tre delar. Före olyckan, helvetesåren och det nya livet.
Allt började en regnig augustidag 1999. Birgitta skulle hämta sin sambo på jobbet. Vid Nelab efter Industrivägen blev hon påkörd snett bakifrån.
Även om smällen inte var speciellt kraftig kastades bilen upp på en refug.
Birgitta blev medvetslös, men vaknade upp och försökte ta sig ut ur bilen. Att förardörren inte gick att öppna räddade troligen hennes liv.
När räddningstjänsten kom till platsen kapade de upp taket och fixerade hennes nacke.
Minnesbilderna är bara lösryckta fragment.
– Jag minns hur det luktade när de kapade upp taket och jag kommer ihåg att jag fick regndroppar i ansiktet när jag låg på båren, säger Birgitta när hon tänker tillbaka på olyckan som inträffade för mer än tjugo år sedan.
Långt senare fick hon höra historien om olyckan från räddningspersonalens perspektiv. Det var under en föreläsning på jobbet som ambulanspersonalen berättade om en dag på jobbet. Efter ett tag förstod Birgitta att det var hennes egen olycka de pratade om.
– Det var en stark upplevelse att höra någon som också varit där berätta om vad som hände. Jag har alltid känt stor tacksamhet över all hjälp jag fått från alla håll. Då tänker jag också på min familj och mina vänner. Jag är så glad att de stöttat mig och funnits där under alla år av berg- och dalbana.
Birgitta transporterades i ilfart till Umeå där hon opererades.
– Efteråt berättade kirurgen att han funderade på hur han skulle få bort alla lösa benbitar. Men då började jag blöda så han kunde plocka bort dem med pincett, som små segelbåtar på ett litet rött hav.
När Birgitta vaknade upp var hon stelopererad mellan kotorna C4 och C7 i nacken och kunde till en början inte röra armarna. Förlamningen gav med sig, men hon har fortfarande ingen känsel i fingertopparna och på utsidan av ett ben och domningar.
– Jag hann aldrig bli rädd, kanske var jag för borta. Jag kände bara oerhörd lättnad och tacksamhet eftersom de flesta med samma skada blir förlamade från bröstkorgen och ner.
I mitten av september flyttades Birgitta till Piteå sjukhus. Samtidigt föddes hennes första barnbarn.
– Jag är känd för att vara en positiv person och kämpade på. Men vardagen såg plötsligt helt annorlunda ut. Innan olyckan sprang jag tjejlopp, plockade bär i skogen, åkte skidor och älskade jobbet som fritidspedagog. Nu var en stel nackkrage, ständiga smärtor, domningar, yrsel och illamående min vardag. Att inte kunna jobba var en stor sorg.
Tyvärr kommer en olycka sällan ensam och även den här gången handlade det om en bilolycka.
Birgitta och hennes sambo var i Ammarnäs när samtalet kom.
Hennes son Jens var död.
Han hade frontalkrockat med en lastbil och omkom direkt.
– Det var nog då mitt psyke kollapsade fullständigt.
Birgitta stannar upp.
Sammanfattar sexton år av mörker med några korta ord.
– Jag kallar det för helvetet.
Birgitta tog maxdos av alla mediciner. Av morfinpreparaten, sömntabletterna, medicinen för magen och sköldkörtelrubbningarna. Av de antidepressiva tabletterna och de vätskedrivande.
– Dessutom gjorde blödningen i lilla hjärnan från olyckan att jag hade svårt med balans och lägesförändringar. Jag hade svårt att koncentrera mig på grund av whiplashen. Det begränsade livet. Det var skit, faktiskt.
Många sömnlösa nätter klev Birgitta upp, såg på tv och tröståt smörgåsar. Övervikten smög sig på. Birgitta köpte större och större kläder utan att reflektera över sin situation.
– Men när jag började med storlek 52 var mitt mått rågat. Jag drog på mig ständiga inflammationer i lederna och hade smärta i knän och fotleder. Jag provade allt möjligt för vikten, men om jag gick ner några kilon så gick jag snabbt upp dem och några fler. Till slut kändes det som om jag testat allt.
Den första allvarliga signalen på att Birgitta var tvungen att förändra sitt liv kom 2013.
– Jag jobbade ideellt för Brottsofferjouren och vi hade en utställning i en galleria för att berätta om verksamheten när jag kände att något var fel. Jag tog cykeln till akuten och det visade sig att jag hade en brusten galla.
Under operationen hittade läkaren också två varbölder på levern.
– Efteråt förklarade läkaren att min lever inte hann med att rena, eftersom jag åt så mycket medicin. Han rådde mig att göra något åt min situation, men dröjde ytterligare två och ett halvt år innan jag bestämde mig för att göra en livsstilsförändring.
På samma sätt som bilolyckan förändrade livet för Birgitta, finns ytterligare en tydlig vändpunkt.
– Jag träffade Åsa Ivarsdotter, som jobbar med coachning, hälsa och näringstillskott. Hon sa att 'Biggan, nu måste jag få hjälpa dig!' och jag var så låg just då och tänkte att har jag provat allt annat kan jag lika gärna testa detta också. Jag började med att tillföra kroppen bra näring morgon och kväll i en dryg månad innan jag bestämde mig för att genomföra Fitlines program som kallas cellrening. Det är en kur på 28 dagar där man förutom tillskott av vitaminer och mineraler äter rena proteiner och grönsaker efter ett strikt schema.
I samråd med vården trappade Birgitta ur all medicin under kuren. I dag använder hon i undantagsfall någon enstaka värktablett och öser hellre på med vitaminer och mineraler.
– Istället för mackor och kräm eller fika åt jag ägg, fisk och fågel och härliga grönsaker odlade ovan jord var fjärde timme. När jag började få rutiner i maten blev det också suveräna rutiner för hela mig och det gjorde gott för både kroppen och själen.
Birgitta säger att det inte var svårt att genomföra kuren. Det svåra var att bryta dåliga, invanda mönster.
– Jag hade ett tydligt "varför". Jag ville bli den glada Biggan igen, så jag bestämde mig bara.
Rätt snart kunde hon få mellan fem och sex timmars sammanhängande sömn.
– Jag vågade inte säga det till någon, jag tänkte att det var för bra för att vara sant och trodde att det var en tillfällig grej.
Men Birgitta har inte behövt börja om med sina sömntabletter.
– Jag är så himla glad och tacksam för att jag vågade ta beslutet och på så sätt ta kommandot över mitt eget liv. När jag förstod att bra och ren mat tillsammans med vattenlösliga vitaminer och mineraler kunde få min kropp att självläka uppstod ljuv musik. Jag känner mig starkare, gladare och full av energi. Jag är klarare i huvudet och efter alla år började magen fungera igen. Jag sover på natten utan maror och demoner som sällskap, min hormonrubbning på sköldkörteln är normal igen och min pälsdjursallergi är ett minne blott. Det är en så häftig känsla att vara jag igen.
Men trots att livet på många sätt är bättre i dag har inte smärtorna sedan olyckan den där regniga augustidagen 1999 försvunnit.
– Smärtan i nacken är konstant, jag lägger bara inte så stort fokus på den utan fokuserar på att fylla mina dagar med roliga och berikande saker. Jag går på akupunktur två gånger i veckan och den är underbar och jag kan jag stolt säga att jag tar vitaminer och mineraler istället för morfin.
Birgitta säger att hon känner lycka och välbefinnande.
– Jag kan vara den glada Biggan igen, hon som säger att livet är tippentoppen.
Sedan mötet med Åsa Ivarsdotter har Birgitta gått ner över femtio kilo.
– Livet är så mycket lättare, mina leder fungerar bättre och mina vrister sväller inte längre för minsta påfrestning. Förr orkade jag inte ens gå till bion, utan fick ta cykeln trots att det är nära.
Birgitta har också bytt ut titeln sjukpensionär mot titeln egenföretagare.
– Förut presenterade jag mig som "Biggan, 55 år och sjukpensionär" och jag identifierade mig verkligen i den rollen. Nu presenterar jag mig som "Biggan, 66 år och egenföretagare". Det hade jag aldrig trott!
Birgitta har nämligen startat företaget Biggans hälsopepp, där hon håller kurser, ger information och stöttar andra som vill göra en livsstilsförändring.
– Det handlar inte bara om näringsdrycker och tillskott, utan om en helhet med kropp och själ. Med mina erfarenheter känner jag att jag kan hjälpa andra, och att få bidra till att någon annan mår bättre sprider en sådan härlig värme i kroppen. Det är som att vattna en supertorr blomma, man kan nästa se bladen veckla ut sig.
Birgitta tar på sig vinterjackan för att fånga vinterljuset utomhus. På ryggen är logotypen Fitline broderad.
– Jag vet att många har synpunkter om dessa produkter, men jag har en sådan trygghet i det jag gör och jag vet hur mycket de har hjälpt mig och andra. Från svår ohälsa till känslan av "Wow!". Jag bryr mig inte längre om vad andra tycker, jag är gammal nog att göra som jag vill. Det här funkar för mig. Näring på cellnivå har gjort underverk i min kropp och jag har fått tillbaka mitt liv.
Medan Birgitta låser upp sin cykel säger hon att hon var nöjd med sitt liv innan olyckan.
– Sedan trillade jag ner i ett svart hål under många år och så här i efterhand har jag förståelse för mina mörka tankar om att inte vilja leva. Det som är positivt är att allt jag har varit med om har gjort mig mer ödmjuk och tacksam över livet. Innan olyckan var jag en odödlig stålkvinna med höga krav. I dag vet jag att det inte är prestationen som räknas, utan hur jag mår. Jag känner mig lycklig. Livet känns helt enkelt tippentoppen. Som jag brukar säga – livet behöver inte vara perfekt för att vara underbart.
Birgitta "Biggan" Östlund
Ålder: 66 år.
Familj: De vuxna barnen Arvid och Linnea. Sambon Krister och hans barn Jonas, Linda och Niklas och en hoper härliga barnbarn.
Gör: Sprider information om hälsa på olika sätt.
Intressen: Älskar att laga mat, resa, gå i skogen och plocka bär och svamp, att cykla är den ultimata friheten.
En härlig ledig lördag: Tar jag sovmorgon och äter en fantastisk måltid, ser hockey på tv och bara är. Det är fantastiskt att bara kunna vara, jag har inga måsten längre – jag väljer vad jag vill göra.
Tränar: Tre dagar i veckan. Cyklar promenerar och tränar styrketräning både på gym och hemma.
Favoritövning: Att cykla.
Favoritredskap: När det gäller motion så är det cykeln. I köket är det min favoritkniv.
Bästa målet på dagen: Middagen med Krister, det är så kul när man är två.