Ingemar Lundström rör sig sävligt över fabriksgolvet. Han stannar och visar på två enorma, ångande, dånande maskiner där färsk, våt kraftliner susar förbi i svindlande fart.
– De här två pappersmaskinerna ska helst bara gå, gå, gå, gå, säger Ingemar Lundström, miljöchef på Smurfit Kappa Piteå.
Fabriken är en del av den internationella Smurfit Kappa-koncernen. Produktionskraven från huvudkontoret i Dublin är höga, berättar Ingemar Lundström. Men det finns också en tilltro till anläggningen.
– Vi är den största och nog lönsammaste enheten i koncernen, så hur det går för Piteå är viktigt, säger han.
Växande internethandel och utfasning av plastförpackningar är vindar som driver Smurfit Kappa Piteå framåt, berättar Ingemar Lundström. En annan, allt viktigare fördel, är förmågan att hålla nere utsläppen av koldioxid.
Den 1 januari 2005 sjösattes världens första internationella handelssystem för koldioxidutsläpp – ETS. Därmed måste exempelvis kraftverk och andra stora industrier i EU, numera också flygoperatörer, lämna in en utsläppsrätt för varje ton växthusgaser de släpper ut. EU-politikerna bestämmer hur många utsläppsrätter som totalt ska auktioneras ut eller delas ut gratis till företag som anses vara särskilt utsatta för konkurrens från länder utanför EU. Företag som minskar sina utsläpp och får rätter över, kan sälja dem till aktörer som släpper ut mer.
Under åren har ETS kritiserats hårt för att inte vara tillräckligt effektivt. Finanskrisen slog till 2008 och tvingade ner företagens produktion, varpå efterfrågan på utsläppsrätter sjönk. Taket för det totala antalet utsläppsrätter har också, enligt kritikerna, varit för högt. Överskottet på utsläppsrätter har pressat ner priserna och från 2013 till början av 2018 kostade det mer att köpa en dagens lunch än att släppa ut ett ton koldioxid i atmosfären.
Hösten 2017 beslutade EU-politikerna att skruva åt systemet. Den kanske viktigaste åtgärden blev den “marknadsstabiliseringsreserv” som infördes i januari 2019 och som ska råda bot på överskottet på utsläppsrätter. Politikerna beslutade också att sänka taket i systemet i snabbare takt än tidigare. I somras hade beskedet om reformerna femdubblat priset på utsläppsrätter.
– Analyser pekar på att det kommer att bli en större bristsituation. Det här är en marknad som andra marknader och får du brist på utsläppsrätter då borde ju priset gå upp, säger Fredrik Hannerz, chef för Naturvårdsverkets utsläppshandelsenhet.
Enligt Fredrik Hannerz är det nu tydligt att ETS har effekt på utsläppen av växthusgaser. Ifjol minskade företagen i systemet sina utsläpp med 4 procent. En minskning som väntas fortsätta för 2019.
– Vi har sett rapporter om vad som händer med kolkraften i Europa, den har gått ner väldigt mycket i år. Den gick ner ganska kraftigt 2018 också, men i år verkar det vara en mycket kraftig nedgång. Nu är priset inom handelssystemet på en sådan nivå att det verkligen påverkar den kolbaserade energiproduktionen, säger Fredrik Hannerz.
Piteå-Tidningen har granskat utsläpp och tilldelning av utsläppsrätter för stationära anläggningar i ETS, under åren 2013 till och med 2018. Kartläggningen visar att Sverige utmärker sig med ett överskott på utsläppsrätter under perioden.
– Svenska företag tenderar att ha investerat rätt mycket i energieffektivisering redan, jämfört med europeiska konkurrenter där man ofta inte har kommit lika långt. I Sverige är det också så att många företag i sin produktion har lämnat fossil energi och gått över på biobaserade produktionslinor så att man till exempel tar hand om värme från sin egen process, exempelvis inom pappersmassaindustrin, säger Fredrik Hannerz.
I Sverige är producenter av papper och kartong systemets stora vinnare, med ett sammanlagt överskott på drygt 16 miljoner utsläppsrätter under perioden. Värt ungefär 4,4 miljarder kronor med dagens kurs. Johan Bruce, energidirektör på Skogsindustrierna, har precis varit på frukostmöte om ETS när PT ringer upp.
Är nivån på den fria tilldelningen till massaindustrin rimlig?
– Jag kan bara konstatera att det är ett EU-system och det är taget fram efter förhandlingar och kompromisser på EU-nivå. Det är ju vad det är så att säga. Sedan, för svenska förhållanden så blir det ju väldigt gynnsamt, säger han.
I övriga Europa är pappers- och massaindustrin fortfarande till stor del beroende av fossila bränslen, medan man i Norden tar tillvara det biobränsle som finns nära till hands, berättar Johan Bruce.
– Tittar man tillbaka 10-20 år så använde man ganska mycket fossila bränslen även här. Men tack vare koldioxidskatter och energiskatter har man investerat sig bort ifrån det. Därför har man ganska lite utsläpp men får ändå utsläppsrätter, säger han.
På Smurfit Kappa i Piteå, i den långa korridoren mellan administrationsbyggnaden och fabriken, stannar Ingemar Lundström till framför en svartvit bild. Den visar ett ögonblick från början av 60-talet, då fabriken byggdes. Med den kunskap och teknik som var toppmodern då. När fabriken varit igång några år drabbades världen av oljekrisen, med skenande priser på olja.
– Då började man inse att vi har ju faktiskt ett bränsle här som vi bara deponerar. Det man gjorde då var unikt i världen, säger Ingemar Lundström.
Idén handlade om att ta tillvara på energin från de varma rökgaserna från fabrikens sodapanna. Energin användes till att torka blöt bark och spån, som sedan omvandlades till ett bränslepulver som kunde blåsas in i biobränslepannan eller i mesaugnarna.
– Vi har fortsatt med det här och vi har ökat användningen av biobränsle hela tiden, säger Ingemar Lundström.
Efter millennieskiftet började fabrikens gamla biobränslepanna vara i risigt skick. Samtidigt fanns en önskan från ledningen att kunna köra pappersmaskinerna snabbare.
– Då ökar energibehovet. Den gamla biobränslepannan hade inte tillräcklig kapacitet, utan det man gjorde för att få upp kapaciteten var att elda olja tillsammans med bark, berättar Ingemar Lundström.
Frågan om vilket bränsle som skulle driva fabriken, ställdes på sin spets.
– Ett tag var man inne på att vi skulle skrota alltihop och gå över till olja eller naturgas, men vi beslutade att nej, vi ska fortsätta att minska utsläppen, säger Ingemar Lundström.
I mars 2007 invigdes den nya biobränslepannan, den största enskilda investeringen i fabrikens historia. Satsningen omfattade också en ny turbin, för att öka produktionen av egen el.
– Det gjorde att vi minskade oljeförbrukningen med nästan 90 procent, säger Ingemar Lundström.
Utsläppen av koldioxid sjönk från nästan 85 500 ton år 2006, till knappt 24 400 ton år 2008. Samarbete med bioraffinaderiet Sunpine har sedan lett till ytterligare utsläppsminskningar.
– I tall finns det mycket tjära och såpa. Det kan vi utvinna till något som kallas tallolja. Den oljan, nästan 20 000 kubikmeter årligen, går till Sunpine och så tillverkar de biodiesel av den. Sedan får de i sin tur en restprodukt – beckolja. Den går tillbaka till oss och sedan ett antal år tillbaka har vi modifierat vårt oljesystem från tjockolja till den här beckoljan. När vi gjorde det kunde vi sluta använda tung eldningsolja, berättar Ingemar Lundström.
I dag använder Smurfit Kappa Piteå nästan inga fossila bränslen.
– Det vi fortfarande använder är lite diesel för att kunna starta upp ångpannan om vi har haft den stående för underhåll, säger Ingemar Lundström.
Enligt statistik från ETS, släppte Smurfit Kappa Piteå förra året ut 10 277 ton koldioxid. I den siffran ingår utsläpp från förbränningen av kalksten till bränd kalk i mesaugnen.
– Den koldioxid som släpps ut vid den förbränningen kommer att återvinnas, så det är egentligen ett nollutsläpp. Sedan kommer det in några tusen ton från det oönskade plastskräpet som följer med returpappret. Den plasten är till största delen fossil fortfarande, säger Ingemar Lundström.
Under åren 2013 till och med 2018 har Smurfit Kappa Piteå fått drygt 1,5 miljoner gratis utsläppsrätter. Samtidigt har fabriken släppt ut totalt 68 777 ton koldioxid, enligt statistik från ETS. Det gör Piteåfabriken till den anläggning som fått störst överskott i hela EU, bland producenter av papper och kartong. Med dagens värde handlar det om utsläppsrätter för 360 miljoner kronor.
Tycker du att nivån på tilldelningen av utsläppsrätter är rimlig?
– Vi får det vi förtjänar. Vi har arbetat mycket med att bli effektiva och vi har gjort stora investeringar för att komma dit vi är nu, säger Ingemar Lundström.
Överskottet på utsläppsrätter skickas till Smurfit Kappa treasury unlimited company i Dublin.
– De sköter handeln med dem. Det finns över 200 produktionsenheter i Europa och alla påverkas av det här, säger Ingemar Lundström.
Enligt miljöchefen kommer intäkterna från försäljning av utsläppsrätter, oavsett om det är till företag inom eller utanför koncernen, tillbaka till Piteåfabriken. Hur mycket pengar det rör sig om kan han inte säga. Det framgår inte heller av företagens årsredovisningar.
– Men de här pengarna vi får in från försäljning av utsläppsrätter används här, och det har gjorts väldigt mycket investeringar i den här fabriken, säger Ingemar Lundström.
På sitt skrivbord har Ingemar Lundström en grön, gammeldags musmatta som visar viktiga datum i ETS. Miljöchefen berättar att systemet kräver mycket administration. Arbetet har varit intensivt med att färdigställa ansökan om utsläppsrätter inför nästa handelsperiod som sträcker sig från år 2021 till 2030. Reglerna är komplicerade och omfattande rapportering har begärts in med väldigt kort varsel. Trots systemets komplexitet är Ingemar Lundström positiv till utsläppshandeln.
– Det är rätt väg att gå. Sedan tycker jag att, för att det skulle ha fungerat som det är tänkt, så skulle priserna på utsläppsrätter ha varit högre än vad de har varit. Det finns företag som köper utsläppsrätter för att få släppa ut mer. Ett högre pris skulle vara en drivkraft för att få företag att satsa på att minska sina utsläpp, säger han.
Ingemar Lundström sticker inte under stol med att de senaste årens prisutveckling gynnar Smurfit Kappa Piteå.
– Vi fortsätter ju att sälja vårt överskott och med enkel matematik så innebär det att vi får ännu mer för det.
Enligt Ingemar Lundström finns en koppling mellan priset på utsläppsrätter och företagets vilja att investera i grön teknik. Ju högre pris, desto större betydelse får koldioxidutsläppen i resonemanget inför en investering. För Smurfit Kappa Piteås del gäller det att hålla fabriken i gott skick.
– För att hålla de här låga utsläppen fortsättningsvis så krävs kontroll, kunskap och underhåll av anläggningen, säger Ingemar Lundström.
Besked om tilldelning av utsläppsrätter för år 2021 och framåt kommer att dröja. Klart är i alla fall att fabriken i Piteå har rustats för framtiden. Och miljöchefen – han har ett roligt jobb.
Fakta ETS
Omfattar alla EU:s medlemsländer samt Norge, Island och Liechtenstein
I dag ingår cirka 13 000 anläggningar, varav cirka 750 finns i Sverige
Startade år 2005. Sedan dess har systemet utvidgats till att omfatta allt fler branscher. Från år 2012 omfattas även flygoperatörer
Deltagarna i systemet ”betalar” för sina koldioxidutsläpp med utsläppsrätter. Varje utsläppsrätt ger rätt att släppa ut 1 ton koldioxid eller koldioxidekvivalenter
EU-politikerna sätter en gräns för de totala utsläppen från företagen i systemet. Detta “utsläppstak” sänks allteftersom. I dag med 1,74 procent per år. Från år 2021 med 2,2 procent årligen
57 procent av utsläppsrätterna auktioneras ut. Resten ges ut gratis till företag som anses vara särskilt utsatta för konkurrens från länder utanför EU
Fakta Smurfit Kappa Piteå
Tillverkar årligen över 700 000 ton kraftliner, som används till ytskiktet i wellpapp
Omsatte drygt 5 miljarder kronor år 2018
Förra årets resultat efter finansnetto blev drygt 1,4 miljarder kronor
Är Piteås största privata arbetsgivare, med drygt 500 anställda
Levererar 95 procent av fjärrvärmen i Piteå
Konsumerar varje dag massaved motsvarande 150 lastbilar med släp
Är till 55 procent självförsörjande på el
Tillhör Smurfit Kappa-koncernen som finns i 35 länder i Europa och Amerika och omsatte 8,9 miljarder euro förra året