Inne i lägenheten på Bergsviksvägen skiner förmiddagssolen genom röda gardiner. Allt är tyst, förutom teven som står på i vardagsrummet.
– Han ringde till mig där i mitten av september i fjol och jag hörde att det var nåt. Han mådde inte så bra, han hade lite ångest och vi pratade. Jag frågade honom, har du mörka tankar? Nej mamma, sa han, du behöver inte vara orolig. Men det borde jag förstås ha blivit, säger Birgitta Andersson.
Det har gått lite mer än ett år sedan hennes son tog sitt liv. När hon pratar om det gör hon det med saklig röst – tills hon nämner Antons namn. Då blir den mjuk istället.
Anton var 23 år gammal och bodde i Umeå. Han studerade till civilingenjör och hade praktik på ett företag i Umeå där han gjorde sitt examensarbete. Den sommaren hade han bestigit Kebnekaise, besökt kompisar i Sundsvall och levt ett väldigt aktivt liv.
– När jag tänker tillbaka på det nu kan jag tänka att han kanske dämpade sin ångest med alla aktiviteter, jag vet inte. Men han var en glad kille, och hade jättemånga vänner. Han var liksom kittet mellan flera kompisgäng, kan man säga, säger Birgitta Andersson.
När hon tänker på Anton minns hon bara de glada minnena. Den gången hon kom hem till honom i Umeå för att hämta hans hamster som hon skulle ta hand om, och hon jäktade medan han stannade upp.
– Så sa han mamma, idag ska vi vara med varandra hela dagen. Vi var ute och åt och sen handlade vi tillsammans. Annars skulle det alltid vara så snabba ryck men nu fick det bara vara vi.
Då visste hon att han mådde dåligt ibland. Men inte hur dåligt.
– Ja, tänkte jag, nu dör jag. Nu dör jag.
Birgitta Andersson är ensam hemma när hon får veta att hennes son Anton är död. Hon öppnar ytterdörren till sin lägenhet, hon tänker att om hon svimmar ska hennes grannar kunna hitta henne.
Hon ringer sin man, sina väninnor, sina arbetskollegor. Sedan åker hon och maken Stellan till Umeå.
– Vi åkte dit, i regnet. Jag vet inte ens hur vi kom fram. Men det gjorde vi, för vi hade två levande pojkar att ta hand om.
Livet har blivit ett varför. Varför finns han inte längre, varför valde han bort livet, varför mådde han så dåligt. Birgitta har behövt förlika sig med att aldrig få svar.
– I ett självmord finns så många frågor. Det kan ha berott på så många saker, som vi aldrig kommer få veta. Men han bar ju på någonting som han aldrig delade med oss. På Antons begravning hade hans kompisar skrivit saker i en bok som de lämnade åt oss och där hade någon skrivit ”förlåt för att jag inte förstod”. Han verkar inte ha pratat med någon om sina problem. Och han grät nästan aldrig. Känslorna släpptes aldrig ut.
När Birgitta och hennes familj städade ut Antons lägenhet hittade de en lapp som han hade skrivit.
– Det stod ”jag är sämst, jag är sämst, jag är sämst, jag orkar inte mer”. Han trodde att han var det men han var så duktig, det hade gått jättebra för honom, men han upplevde det inte så.
I början försökte hon pussla. Hitta ledtrådar till hur Anton egentligen mådde. Det blev ett projekt att försöka låsa upp sonens telefon, för kanske kunde något av svaren finnas där.
– Det kändes så viktigt då, men vi lyckades aldrig låsa upp den och nu känns det inte rätt längre. Jag behöver inte läsa mejlen han skickade.
Ett år senare har Birgitta lärt sig att förstå. Eller, förstå så mycket hon kan. Framför allt acceptera vad som hänt.
– Han hade problem som han inte såg någon lösning på. Och jag har lärt mig att acceptera det mer och mer.
Men någonting hon aldrig kommer kunna acceptera är självmordsstatistiken. Och överrepresentationen av män i de siffrorna.
Birgitta sjukskriver sig hela oktober månad. Hon minns hur hon laddar hem filmen Jurassic World och låter den snurra hela natten, hon somnar och vaknar om vartannat. Till slut har hon sett hela filmen.
– Jag var så trött den tiden. Och ont hade jag, ont i hela kroppen. Jag har aldrig upplevt det förut, jag hade ont i varenda muskel i flera veckors tid. Sorgen blev fysisk.
Två veckor efter att Anton dog blir hon inbjuden till en stödgrupp för anhöriga. De träffas regelbundet, gråter, pratar om sina barn med varandra. De är många i Piteå, som förlorat sina barn till psykisk ohälsa.
Enligt 2018 års statistik begick 30 personer i veckan självmord i Sverige, eller 1574 personer på ett år. Av dem var 1082 stycken män. 2017 var den totala siffran 1544 stycken. En liten ökning kan tyckas. Men trettio fler liv som tar slut.
– Det är en person bakom varje siffra. Det är fruktansvärt. Det är nog för att vi lever i ett så stressat samhälle, med så mycket krav på oss själva. Jag tror att Anton hade dålig självkänsla.
På en annan lapp som Birgitta och hennes familj hittade i Antons lägenhet hade han listat positiva och negativa saker som han såg hos sig själv. Den negativa listan var längre än den positiva.
– Och sen är det ju mycket pojkar. Det är de som inte vågar prata, säger Birgitta Andersson.
Sedan Anton valde att ta sitt liv har hon och familjen varit ännu mer öppna med hur de känner. Ibland frågar de varandra om de har självmordstankar. Men Birgitta har aldrig känt så. Hon har hört om andra vars anhöriga dött i självmord och sedan funderat om de vill gå samma väg. Det har aldrig varit ett alternativ för Birgitta.
– Man överlever, det gör man. Man vill ju leva. Jag vill leva ett liv som han inte fick.
Hon berättar att tabun kring psykisk ohälsa och självmord är någonting som hon själv märkt av sedan hon blev mamma till en död son. Det finns en skam över det, säger hon, och vissa vill inte lyssna på det hon har att säga.
– Det som är ganska jobbigt är människor man träffar som undviker en. Det har ju hänt. Som man annars hade stannat och pratat med på stan. Men det är ett fåtal, de flesta har funnits där.
För henne mäts tiden i före och efter den 2 oktober. Och sorgen, menar hon, kommer nog aldrig försvinna.
– Den avtar på ett sätt men den finns med hela tiden. Det har gått ett år och man tänker att han kanske kommer hem snart. Men nu ska det ju gå ett år till. Och ett till. Så tänker man, ska jag bli den där gumman som sitter på hemmet och som de andra pratar om som ”hennes son tog bort sig”. Ibland får jag sådana bilder.
Anton Andersson begravs på kyrkogården i Öjebyn. Birgitta tänder ett ljus där, som aldrig får slockna. Det känns livsviktigt att det brinner, hon står där mitt i vintern, skottar och skottar för att hålla det fint. På gravstenen ligger en frisbee, en sådan som Anton brukade använda när han spelade frisbeegolf.
Birgitta får en tid hos en kurator. Men dit går hon inte tillbaka.
– Det funkade inte för mig. Jag kanske går dit halv tio på morgonen men mår dåligt halv tio på kvällen. Varför sitter du där, tänkte jag.
Istället pratar Birgitta med andra. Med nära och kära. Med anhörig-gruppen. Ibland räcker ett sms där det står ”ha en fin dag”.
Att prata, det är lösningen tror Birgitta. Att våga prata om det som skaver, och att våga släppa ut sina känslor. Det som Anton kanske aldrig gjorde.
– Man måste våga prata om det. Våga prata om hur man mår, men också att våga få svaret ’nej, nu mår jag inte bra’.
Hon vet hur många som söker sig till psykiatrin, och att resurserna inte alltid räcker till. Det smärtar att veta. Hon planerar att själv kunna bidra med de erfarenheter hon har.
– Jag har tänkt att jag ska föreläsa om det här. Om Anton, om det jag varit med om, och att det finns hjälp att få. Att självmord inte behöver vara ett alternativ. Det finns en lösning, bara man pratar med någon. Alltid finns det en lösning, säger Birgitta.
Idag är de bra dagarna fler än de dåliga. Förut kom sorgen i stora vågor, nu är de lite mindre, även om Birgitta stundtals sjunker djupt när de väl sköljer över henne. Men hon överlever.
Hon vill ju leva. Leva ett liv som Anton inte fick.
DEL 1 AV 3