Norrfjärden 2013. Det är sommar. Nere vid Porsnäsfjärden, lokalt kallat Fjörn, har flera ungdomar samlats för att testa den nya trenddrogen spice. En av ungdomarna är Lukas, 14 år gammal. För vissa av ungdomarna är det en engångsgrej, ett förbjudet äventyr med sina vänner, men för Lukas ska äventyret urarta till en mardröm i form av ett mångårigt drogmissbruk.
– Lukas hade en tuff skoltid sedan han var liten. Så småningom fick han en ADD-diagnos. Det var samma år som han började med drogerna, säger Lukas mamma Anna Hintz.
– Vi trodde inte att det var så allvarligt då. Vi pratade med honom om hur farligt det är. Vi trodde att det var en engångsgrej, fortsätter pappa Tommy Hintz.
På hösten 2013 åker familjen till Mallorca. Lukas blir snabbt jättesjuk. Det går upp för föräldrarna att Lukas redan hunnit utveckla ett missbruk.
– Han låg sjuk i abstinens hela veckan, som en heroinist. Då förstod vi hur illa det var. När vi sedan kom hem urartade det totalt.
En kväll rymmer Lukas hemifrån. Hela natten tar han droger i en grillkåta i Bertnäs. Först dagen efter kommer han hem. Lukas börjar utan föräldrarnas vetskap åka till närliggande byar för att ta droger.
– Då kände vi att det inte gick längre. Vi kontaktade soc och förklarade att vi inte klarar av det här. Lukas var med, och bad själv om hjälp, berättar Anna.
Lukas börjar i Våga Vilja, en skola som socialtjänsten drev vid denna tiden och som syftade till att hjälpa ungdomar på glid. Lukas trivs. Han blir drogfri, läser upp betygen, klarar högstadiet.
– Lukas har alltid varit tillbakadragen och blyg. Nu fick han mycket bättre självkänsla, berättar Anna.
Lukas söker till Framnäs för att läsa in gymnasieexamen. Här samsas unga och äldre studenter, och ett allt hårdare festande tar vid. Lukas är nu 18 år. Han återvänder till drogerna, nu bestående av hasch, benso och alkohol. Körkortet hinner han bara ha i två veckor, sedan åker han dit för grov drograttfylla. Missbruket spårar ur.
– Vi kände bara skräck. Man blir så insnurrad i det här. Man tror på vad barnen säger, man tror att om vi bara pratar om saken så ska det bli bra. Man hoppas ju så mycket, säger Anna.
Missbruket eskalerar. Föräldrarna ringer men svaren uteblir. Felstavade SMS blir allt vanligare. Föräldrarna hälsar på men Lukas öppnar inte dörren. Plötsligt knackar polisen på Annas och Tommys dörr, då en utbrunnen bil i Norrfjärden står registrerad på Lukas. Han mår inte bra. Han ber om hjälp, vill bli ren, men rymmer igen. Nu är det längre turer. Skåne, en drogresa. Lukas och hans sällskap köper en bil och voltar i Norrköping. Han kommer hem med skadad axel.
– Under sommaren var det likadant. Det blev bara värre och värre, säger Anna.
Nu är Lukas heltidsmissbrukare. Han drar sig undan och drogar i ensamhet.
– Han hade inte längre några kompisar. De kontaktade bara varandra för att få tag i droger, säger Anna.
Lukas drabbas av hallucinationer och ångest. Han hamnar på intensivvårdsavdelningen, blir utskriven och tar en överdos. För första gången hamnar han nu på behandlingshem, först i Lycksele, sedan i Norrköping efter att ha lagts in på slutenvårdsavdelning för självmordstankar. Till Norrköping åker han den trettonde september 2016, och under ett år genomgår han ett behandlingsprogram. Utöver ADD blir han nu även diagnosticerad som bipolär.
– Det gick jättebra. Han trivdes. Han blev bra medicinerad och verkade må bra. Vi hälsade på honom flera gånger, säger Anna.
Lukas skrivs ut under hösten 2017. Han är nu 19 år. Han flyttar in i en egen lägenhet i Norrfjärden. Mamma Anna och pappa Tommy får inte hjälpa till med något. Lukas börjar må sämre igen.
– Vi tyckte att det skulle bli kul, vi ville hjälpa honom att komma igång. Men han var bara trött. Han drog sig undan. Vi förstod inte, säger Anna.
Lukas börjar få panikattacker, och allt spårar ur igen. Mamma Anna och pappa Tommy skjutsar honom frekvent till psykakuten. Denna procedur ska återkomma under Lukas återstående tid i livet. De åker dit och han får lugnande, Oxascand, ett bensopreparat.
På julafton är Lukas med familjen och allt går bra. Anna och Tommy skjutsar hem honom på kvällen. Den 27 december ska Anna hälsa på, och möts av kaos. Lägenheten ser ut som en krigszon. Fimpar och spyor ligger på golvet, de oöppnade julklapparna är söndertrampade. Lukas ligger avsmullen på golvet.
Jag ringer till socialtjänsten för att få hjälp. Jag får ingen hjälp, skriver Anna i sina minnesnoteringar.
År 2019. Lukas åker in och ut på behandlingshem men glider hela tiden tillbaka i missbruk. Han blir utslängd från ett behandlingshem i Gävle efter att ha tagit amfetamin.
– Han ångrade sig mycket, men han mådde ändå bättre. Det fanns en glimt i ögonen, säger Anna.
Lukas får en lägenhet via psykiatriboende, men blir ständigt utelåst på grund av droganvändning. Under 2019 klarar han av att bo själv i 79 dagar, de antalet dagar han var drogfri. Det är aldrig mer än två veckor i taget. Lukas ringer hem och säger att han ska ta sitt liv. Han läggs in på slutenvårdspsykiatrin. Han kommer hem igen. Han har med sig ett förlåt-mig-brev till föräldrarna.
– Nu var glimten borta. Det var bara svart. Det var över. Han skämdes, säger Anna Hintz.
På fars dag hälsar Lukas på hemma. Han har köpt en present till pappa Tommy. Det är sista gången föräldrarna ser honom vid liv.
Tidigt på morgonen den 13 november 2019 dör Lukas i en överdos. Han blev 21 år gammal.
– Lukas hann aldrig leva. Han var liten, sedan började han droga, sedan dog han. Han missade så mycket. Vi ville bara hjälpa till, men han tog inte emot någon hjälp. Vi har mått så dåligt, men vi kämpade för Lukas, säger Anna.
– Man tror att det ska räcka med att vara en bra förälder. Men det gör inte det.
Tommy och Anna Hintz är kritiska till varför deras son inte fått den hjälp han behövde. Nu IVO-anmäler föräldrarna vården, som de anser inte levt upp till sitt uppdrag.
– Socialen tyckte att det var återfall, men hur kan det vara återfall om man aldrig är drogfri? Det var ju ett pågående missbruk hela tiden. Han behövde ju hjälp, säger Tommy.
– Det finns ingenstans för dessa människor att ta vägen. Det är sjuka människor som inte passar in någonstans, varken i vården, psykiatrin eller på socialen. De straffas istället för att få hjälp, säger Anna.
– Detta är åratal av missbruk där vården inte gett någon effekt alls. I alla fall inte för vår son.