Att kulturen ser olika ut beroende på vilket land en person är född, det är det ingen tvekan om. Mammorna Mahnaz Basiri, Armaghan Ghashghaei och Zahra Rastgoo kommer från Iran. De har alla tre upplevt samma kultur medan Yue Ma som kommer från Kina har upplevt en annan. Mayumi Oguma kommer från Japan och där ser kulturen ut på sitt sätt.
Det som kvinnorna har gemensamt är att alla har fått lära sig och anammat den svenska kulturen.
Språket är viktigt
Vad är då det första som dessa mammor reagerade på när de kom till Sverige.
- Först och främst språket, säger Mahnaz Basiri.
Bredvid henne sitter Armaghan Ghashghaei som nickar och håller med.
För att komma in i ett nytt samhälle är språket en väldigt viktig del. Det är alla överens om.
- Språkkurserna är nyttiga, tycker jag. Men även Familjens hus, det kan man använda för att träffa folk, säger Mayumi Oguma.
Språket utvecklas allt eftersom och genom att samtala med andra upplever mammorna att de får hjälp på traven. Mahnaz Basiri har bott i Sverige i 25 år.
- För mig är det fortfarande lärorikt, säger hon.
"Giftermål är målet"
I Sverige är det ingen självklarhet att ett par gifter sig på grund av att de skaffar barn. Att leva som sambo upplevde mammorna som konstigt till en början.
- Det är man inte van vid. Giftermål är målet, säger Mahnaz Basiri.
Fast hon förklarar att hon vet att det även förekommer i hennes hemland men då i smyg och lite beroende på vilken klass personerna tillhör i samhället. I en högre klass är det mer tillåtet medan en lägre klass smyger med det.
- Det var skämmigt att vara ogift, säger hon.
Zahra Rastgoo håller med. Hennes bild ser likadan ut.
- Man skulle skaffa barn och gifta sig, säger hon.
Giftermål är förenat med status för kvinnorna, oavsett deras ursprung. De resonerar att de inte upplever det på samma sätt i Sverige. Här lever många som sambo och skaffar barn utan att nödvändigtvis gifta sig.
- I Kina måste vi gifta oss om vi får barn, säger Yue Ma som upplevde det som konstigt att det inte var på samma sätt i Sverige när hon kom hit för tre år sedan.
Yue Ma förklarar att om hon inte vore gift och fick barn i Kina då skulle barnet få hennes familjenamn och så ska det inte vara. Barnet ska ha pappans namn och då måste mamman och pappan vara gifta, det ställer hon sig frågande till hur det fungerar i Sverige.
En annan pappa-kultur
Mammorna har olika bilder av en pappa i Sverige och en pappa i deras hemländer. Här upplever de att fördelningen när det kommer till uppfostran och skötande av barnen är mer jämställt och att männen jobbar tillsammans med sin fru.
- Det är kul att se att papporna gå ute med vagnen, säger Mayumi Oguma.
Pappaledighet blev något nytt för dem när de kom till Sverige.
- Jag hade aldrig sett en pappa bära sitt barn i en bärsele, förklarar Yue Ma som exempel.
Hon påpekar att hon tycker att det är bra att papporna är mer delaktiga eftersom det också är männens barn.
"Jättepositivt" säger de om männens papparoll.
Mammorna pratar om pojkar och flickor. Att pojkarna har en högre status.
- Men det tycker jag att jag ser även här, att de gillar pojkar mer, säger Mahnaz Basiri som resonerar att det kanske beror på att pojkar anses kunna ta hand om sig själva medan föräldrarna tror att de behöver skydda flickor mer.
- Vi ska vara rädda om båda, anser hon.
Fostran
Mentaliteten gällande barnaga skiljer sig. I många länder ses aga som en naturlig del av ett barns uppfostran medan det i Sverige är förbjudet sedan 1979. Agaförbudet markerar att föräldrar aldrig får använda våld i barnets fostran. Det skriver Rädda barnen på sin hemsida.
- Det var normalt, jag blev slagen som barn, säger Zahra Rastgoo.
Hon berättar om de gånger när hon och hennes bror var busiga och inte lyssnade, då kunde deras pappa slå dem.
- Då lärde vi oss att nästa gång gör vi inte samma sak.
Zahra Rastgoo skulle aldrig slå sina barn, berättar hon, men hon har förståelse för att det har använts som fostran. Det var inget som var konstigt. Det var ju det som var vanligt.
Mahnaz Basiri ser barnaga som ett sätt att hota där barnet inte lär sig någonting.
- Då går jag inte framåt, det blir ingen utveckling, säger hon.
När hon kom till Sverige upplevde hon förbudet mot aga som konstigt, hon var ju själv van något annat under sin uppväxt.
- Det var konstigt, men på ett bra sätt, säger hon som är emot det.
Hon tror att det kan vara svårt för dem som kommer till Sverige och är van att använda den metoden för att fostra sina barn. Att det kan bli ett problem att lära sig fostra på ett annat sätt. Men både Mahnaz Basiri och Zahra Rastgoo tycker att barn ska ha respekt för sina föräldrar och att föräldrar ska ha respekt för sina barn utan att aga ska finnas med i bilden.